Ledare:
Är Baltikums sak vår?
Det är inte enbart eller ens främst fråga om att de baltiska staterna fungerar som buffertstater mot ryskt angrepp på Sverige. Den aspekten är inte försumbar: det potentiella hotet mot oss skulle vara större om Ryssland åter fick tillgång till hamnar och baser i Baltikum. För vår försvarsplanering för det värsta fallet - angrepp från ett framtida aggressivt och starkt Ryssland - bör det vara betydelsefullt om det kalla krigets militärgeografiska läge på den östra Östersjökusten lätt kan återskapas eller om det kräver utdragna och förlustbringande operationer.
Viktigare är dock att om de baltiska staterna än en gång förlorade sin självständighet vore det en mänsklig tragedi. Dessutom givetvis en katastrof för förhoppningarna om att skapa ett alleuropeiskt säkerhetssystem.
De baltiska staternas suveränitet är inte allvarligt hotad just nu. Vi får utgå från att Boris Jeltsins tidiga stöd till deras frigörelse var allvarligt menat. Men de är de enda länder i Rysslands närhet norr om Kaukasus som har anledning att känna ett potentiellt hot. Deras säkerhet i närtid är obehagligt beroende av utvecklingen i Ryssland.
Orsakerna till detta är tre. För det första är de dvärgar bredvid sin tidigare hegemon. För det andra är deras försvars-makter, till följd av små egna resurser och bristande stöd från omvärlden fortfarande svaga. För det tredje finns kretsar i Ryssland som inte givit upp tanken att Baltikum tillhör Ryssland.
Beklämmande är också att sistnämnda förhållande också sätter sina spår i den officiella ryska utrikespolitiken. För två år sedan drevs en hätsk kampanj mot Estland för påstått förtryck av den rysktalande minoriteten, i år är det Lettlands tur. Ryssland visar en oacceptabel vilja att lägga sig i svaga grannars inre angelägenheter och misstänkt strävan att i detta syfte destabilisera dem.
Det är då positivt att konstatera, att de baltiska staterna får starkt stöd från väst mot propaganda, påtryckningar och regelrätta hot. Viktigast är härvidlag Förenta Staternas starka engagemang, som bl a framgår av Nils Andréns referat i detta nummer.
Detta amerikanska engagemanget är ett gott exempel på att moral och realpolitik ytterst inte är varandras motsatser. Tvärtom: den frihet för Baltikum som vi känner oss moraliskt förpliktigade att stödja är också en förutsättning för Rysslands tillfrisknande och tillväxt. Ett ryskt återfall i imperialistiska vanor vore en katastrof för landets mentala och fysiska hälsa.
I de värsta scenarierna kan politiskt stöd till balterna vara otillräckligt. I insikt om detta strävar de att komma med i NATO i nästa utvidgningsomgång. Hur det går med detta vet ingen; många NATO-medlemmar är nog i grunden skeptiska. Men den nuvarande amerikanska administrationen verkar inställd på att utvidgningsprocessen skall fortsätta och inkludera Baltikum.
Självklart ligger denna utveckling i svenskt intresse oavsett våra framtida relationer till NATO. Som stor Östersjönation kan vi göra mycket för att stödja den.
Det mest överhängande gäller att hjälpa till att bygga upp ländernas försvar. Dels som en tröskel mot regelrätt aggression eller mot incidenter som kan användas som förevändning för angrepp. Dels som balternas inträdesbiljett till NATO.
Man kan med tillfredsställelse konstatera att tidigare de facto vapenembargo nu avvecklats. Mycket av vår avlagda men fortfarande krigsdugliga vapenmateriel kan komma till bättre användning än att av oss skrotas till dyra kostnader. Förhoppningsvis skall vi heller inte begära ett ruinerande pris.
På många områden ökar vårt och andra västländers militära Baltikum-samarbete. Inrättandet av en baltisk försvarshögskola, BALTDEFCOL, (se Port-rättet i detta nummer) syftar till att skapa baltiska stabsofficerskårer med förmåga till internationellt samarbete och utveckling av ländernas försvarsmakter enligt västerländska demokratiska principer.
En mycket mer komplicerad fråga är hur vi bäst stödjer balternas NATO-inträde genom vårt eget säkerhetspolitiska vägval? Är, som ibland sägs, svenskt-finskt NATO-medlemskap en förutsättning för ett baltiskt?
Ännu mer uppfordrande är frågan hur vi stödjer dem innan de blir medlemmar - eller om de inte blir det? Kan ett regionalt samarbete vara ett surrogat, och är vi beredda att ge någon form av säkerhetsgarantier? I vilka slags baltiska kriser skulle sådana garantier vara trovärdiga? Förutsätter detta ett svenskt-finskt NATO-medlemskap som så att säga skulle utsträcka alliansens säkerhet till Baltikum?
Sådana frågor borde vara kärnan i den säkerhetspolitiska debatten.
Om vi begrundar regelrätta hot mot de baltiska staterna måste vi också fundera över vårt försvars uppgifter. Det är inte som ibland sägs fråga om att återgå till Gustav II Adolfs strategi (konkret prövad av Karl XII) att försvara Sverige på andra sidan Östersjön. Vad det handlar om är att, om kriser i Östersjöområdet leder till internationella militära stödinsatser, så kan vi knappast undvika att man tittar uppfordrande på oss. Det är svårt att se att se att ett svenskt försvar med internationella insatser som en av uppgifterna bara skulle få användas på Balkan eller i Afrika eller andra avlägsna platser.
Diskussioner om detta skulle kunna ge den uppblossande debatten om existensförsvar contra internationella uppgifter (se bl a detta och föregående nummer av Vårt Försvar) ett mer konkret innehåll, fler nyanser och (förhoppningsvis) färre slagord.