Rätt man på viktig plats
Chefen för BALTDEFCOL, Michael Clemmesen
porträtteras av Bo Hugemark

Skolchefen framför sin blivande skola - den f.d. universitetsbyggnaden

När de baltiska försvarsministrarna 1992 undertecknade ett samarbetsavtal hördes en del skeptiska röster; den historiska erfarenheten av samarbete var inte uppmuntrande. Farhågorna har kommit på skam, inte minst genom den drivkraft som Partnerskap för fred varit. Den baltiska fredsbevarande bataljonen BALTBAT blev det viktigaste konkreta exemplet på samarbete.
Från svenskt håll upplevdes ett behov att för PFF-samarbetet samordna de baltiska staternas officersutbildning. Men hur skulle detta ske? En möjlighet hade givetvis varit att skicka officerare till utländska skolor.
Detta var emellertid en lösning som den danske försvarsattachén i de baltiska staterna, överste Michael Clemmesen inte ansåg lämplig. Baltiska officerare var fostrade i det sovjetiska systemet och saknade förmåga att sortera vad som var relevant för deras land från det som var oviktigt. I en utländsk försvarshögskola skulle de kopiera nya "sanningar".

Men kunde man inte vänta med att utbilda högre officerare till dess man fått fram en ny generation från grunden?
- Nej, svarar överste Clemmesen, numera attaché enbart i Lettland, men utnämnd till förste chef för den baltiska försvarshögskola, BALTDEFCOL, som 1999 startar i Tartu, Estland. Utan en självständigt tänkande stabsofficerskår kommer man att slösa bort många resurser, både i de baltiska staterna och i stödländerna, när man skall bygga upp de baltiska försvarsmakterna. Det var också viktigt att ha en mycket ambitiös tidsplan för att skapa intresse för projektet i stödländerna och skapa politisk vilja i de baltiska länderna.

Ambitiös plan är ett blygsamt uttryck. Clemmesen lanserade idén i början av 1997, i juni samma år beslöts vid ett nordiskt-baltiskt försvarsministermöte att hans projekt skulle genomföras, inte den svenska idén om en PFF-skola. Dock skulle Sverige ha den ledande rollen, medan Danmark hade det gentemot BALTBAT.
Under mötet beslöts att Clemmesen skulle vara projektofficer. Han har sedan drivit ärendet fram till att i augusti-september 1997 mål, kursplaner och pedagogiska metoder fastställdes. Följdriktigt har också under våren Michael Clemmesen utnämnts till chef, från augusti i år med brigadgenerals grad. Han kommer att ha en svensk ställförträdare, överstelöjtnanten Rein Kaarme, bördig från Estland, och en lärarstab på ett tiotal officerare från Danmark, Sverige, Finland, Tyskland, Frankrike, USA, Schweiz, Storbritannien och de tre baltiska länderna
Denna viktiga skola får uppenbarligen en sällsynt väl lämpad chef. Den 54-årige Clemmesen är en intellektuell officer med stor praktisk erfarenhet, djupa kunskaper och stor viljestyrka. Från början infanterist, senare tjänstgöring vid pansarinfanteri och pansartrupper, varvat med lärartjänst och kurschefsbefattningar vid danska försvarshögskolan, med tjänstgöring i NATO-kommando och som FN-observatör i Kashmir.
Jag lärde känna Michael Clemmesen i hans egenskap av militärhistoriker med Östersjöområdet som specialitet, kunskaper som givetvis kommit väl till pass både i tjänstgöringar i danska försvarskommissioner och i den baltiska verksamheten. Det är stilenligt att hans senaste trupptjänstgöring skedde mitt i Östersjön, som kommendant på Bornholm 1987-89.
Som försvarsattaché i Baltikum sedan 1994 har Michael Clemmesen gjort sig känd som en varm baltvän, som emellertid inte dragit sig för att hårt kritisera fel och brister. Han har insett att även om felen kan vara förståeliga i en miljö av kvardröjande sovjetiskt tänkande och obetänksam entusiasm, är balter-na beroende av att möta rättvis och saklig kritik. Inte minst gäller detta för att de skall kunna nå sitt mål NATO-medlemskap.

Här finns ytterligare ett motiv till brådskan med att skapa BALTDEFCOL:
- Det är avsikten att vid NATO-toppmötet i april 1999 kunna demonstrera (skolan invigs i januari) att balterna visar en i östeuropeiska sammanhang unik vilja att effektivisera och "västernisera" sina militära strukturer. De baltiska staternas stabsofficerskårer kommer inom loppet av fyra år att vara mer homogent ägnade till samverkan med NATO-styrkor var som helst än stabsofficerskåren från något annat ansökarland inklusive de tre som kommer in 1999. Hur detta sedan värderas i NATO-länderna är en politisk fråga. Men ett argument mot medlemskap avlägsnas.

En invändning som ibland hörs mot tanken på att starta utbildning av högre officerare så tidigt bygger på en inrotad föreställning om motsättningar mellan teori och praktik. Behöver inte de baltiska staterna i första hand det sistnämnda? Michael Clemmesen, praktiker med djup teoretisk skolning, ser ingen motsättning i den kursplan han med sin egen, 5 ½ år långa, tjänstgöring på danska försvarshögskolan skapat.
- I militära sammanhang består den vetenskapliga/akademiska nivån av förmågan till en hederlig öppen, analytisk arbetsmetod i arbetet med professionella frågor. Djupförståelse och problemlösningsförmåga är målet, liksom förmåga att genomföra och leda. De väsentliga är att utveckla elevernas mänskliga och professionella potential maximalt under noggrann observation, så att man kan ge personalplanerarna en god beskrivning av individens förmåga och potential efter kursen. Det är den äldre Moltkes stabsutbildning vi försöker genomföra. Civila akademiska grader är här irrelevanta. Å andra sidan kan vi inte öva truppföring realistiskt Vi har ingen övningstrupp och inte tid till förbandsövningar. Vi kan bara öka den professionella förståelsen så mycket att förmågan till riktiga beslut i strid förbättras.

Michael Clemmesen ser, framför allt i Lettland, ett problem i att försvarsmakten är så svag att växelverkan mellan teori och praktik försvåras.
- Men utan goda stabsofficerare kan man inte förändra detta.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör