Ingmar Oldberg:
Moldavien - ännu en olöst konflikt på Balkan
 |
Moldavien ligger inklämt mellan Ukraina och Rumänien på Balkan - närmare Sverige än t ex Grekland - och har drygt fyra miljoner invånare - mer än de baltiska staterna. Där pågår sedan tio år tillbaka en konflikt med många, både generella och specifika komponenter. Den ingår i en båge av konflikthärdar i Sydeuropa, som sträcker sig från Kosova till Nagorno-Karabach, i gränszonen mellan OSS-länder och potentiella NATO-medlemmar.
Konfliktens komponenter
Konflikten i Moldavien har vissa likheter med Nordirland-konflikten. Båda
uppstod då mångnationella imperier började falla samman
och nya nationalstater utformades. Liksom engelsmännen i Nordirland
lämnade Sovjet kvar en regim på östra stranden av Dnjestr,
som bevarade det sovjetiska arvet och höll fast vid moderlandet.
Liksom inflyttade ryssar dominerat det politiska livet i Baltikum under
sovjettiden, hade ryssarna från det industrialiserade Dnjestr-området,
som inte ingick i Rumänien under mellankrigstiden, dominerat i Moldavien,
och de gjorde motstånd mot de moldaviska nationalisternas självständighetssträvanden
och språkpolitik.
Skillnaden mot baltstaterna - och det unika i f d Sovjet - ligger i att
moldavernas folkfront sökte ansluta landet till en grannstat, nämligen
Rumänien, och stötte bort moderata icke-moldaver. I sin fruktan
att förlora sin makt och marginaliseras då Moldavien förklarade
sig självständigt den 27 augusti 1991, utropade 'dnjestrianerna'
i Tiraspol snart en egen republik (Pridnestrovskaja Moldavskaja respublika
- PMR) med nära band till Ryssland. När separatisterna därefter
övertog kontrollen över förvaltningen öster om Dnjestr
och fick starkt stöd för sin sak i en folkomröstning, försökte
centralmakten i Chisinau återställa ordningen med våld,
och ett kort krig utkämpades i mars-juni 1992.
Men PMRs styrkor visade sig vara starkast och lyckades rentav gå över
floden och införliva staden Bender. Detta berodde till stor del på
att separatisterna fick hjälp med manskap och vapen från den
stora 14:e ryska armén, som råkade vara förlagd i området.
Dess f d befälhavare Gennadij Jakovlev blev PMRs "försvarsminister".
PMR stöddes också politiskt av chauvinister och kommunister i
Rysslands Högsta sovjet, inklusive vicepresident Rutskoj, och blev
ett paradnummer för de som ville använda ryska minoriteter i OSS-länderna
som påtryckningsmedel mot dessa. Allt detta blev ett varnande exempel
särskilt för de baltiska staterna, där det förutom stora
ryska minoriteter också fanns ryska trupper kvar.
Striderna slutade på ett i 'peacekeeping'-sammanhang ytterst originellt
sätt. De stridande parterna själva, Ryssland, Moldavien och PMR
upprättade i juli 1992 en kontrollkommission med lika antal medlemmar
och en gemensam fredsbevarande styrka, där Ryssland stod för hälften,
i en säkerhetszon längs Dnjestr och vid broarna. I dessa organ
var alltså moldaverna i minoritet.
På så sätt 'frystes' konflikten och båda sidor kunde
konsolidera sina strukturer. PMR hade egna statssymboler, president, parlament,
universitet, frimärken, egen valuta (Suvorov-rubler) m m och bevarade
det statliga inflytandet över ekonomin. Man försökte utveckla
en mångkulturell identitet med tre officiella språk - ryska,
ukrainska och moldaviska (med kyrillisk skrift) - och sökte sina historiska
rötter ända tillbaka till stenåldern.
|
 |
Moldaver och ryssar tänker om
Emellertid har mycket vatten flutit under broarna sedan 1992 och konflikten
ändrat karaktär, så att en lösning nu börjar skönjas.
En viktig faktor är att den moldaviska folkfronten, som huvudsakligen
rekryterades bland intellektuella, snart förlorade makten. Folk insåg
snart att man inte hade så mycket gemensamt med Rumänien. Det
hade varit populärt som alternativ under sovjettiden, och man hade
gemensamt språk, men moldaverna hade inga speciellt goda minnen av
den rumänska staten under mellankrigstiden. Rumänien var minst
lika fattigt och kunde inte hjälpa som Västtyskland hjälpte
DDR, och det leddes av reformfientliga exkommunister fram till 1996.
Moldaverna insåg alltmer att de var ett eget folk skilt från
rumänerna med egna erfarenheter - precis som sovjetisk propaganda sagt
i femtio år.
Till skillnad från många andra konflikter så dämpades
nationalismen i Moldavien av det misslyckade kriget mot separatisterna.
Genom att uppge idén om förening med Rumänien undanröjde
moldaverna dnjestrianernas värsta farhågor och möjliggjorde
en återförening med dem.
Makten i landet övertogs av partier som representerade nomenklaturan
med rötter i gamla parti- och statsstrukturer ute i landet och som
snart fick ett egenintresse av att bevara staten. Liksom i andra f d sovjetrepubliker
växte också det socialistiska blocket (senast i valet i mars
1998) som bl a stöds av inflyttade ryssar och ukrainare. Det finns
i själva verket fler sådana väster om Dnjestr än öster
om. Som en följd av allt detta och den ekonomiska krisen i landet prioriterade
Moldaviens ledning mer och mer ekonomiska intressen och samarbete med OSS
och Ryssland, medan nationalismen tonades ner.
År 1994 slopades språktester i moldaviska för statsanställda,
och ryskan behöll sin starka ställning. Den nya konstitutionen
nämnde inte moldaver-na som ett statsbärande folk och medgav speciella
former av autonomi för östra stranden. Gagauzerna, ett kristet
turkfolk i södra Moldavien som också förklarat sig självständigt
1991, fick autonomi, och dess grundlag godkändes enhälligt i maj
1998.
Moldavien gick vidare in för att internationalisera konflikten. 1993
etablerades en OSSE-mission i Chisinau för att övervaka vapenvilan,
befrämja en förhandlingslösning och få ett ryskt trupptillbakadragande.
Nyligen föreslog en presidentrådgivare ett referendum i båda
delarna under bevakning av FN-trupp från Ryssland, Ukraina och europeiska
länder, dock ej NATO-länder.
Även Rysslands ledning visade sig ha en alltmer balanserad syn på
konflikten. General Alexander Lebed, som i juni 1992 blev befälhavare
för den 14:e armén, kritiserade PMRs ledning för korruption
och vapenhandel, varigenom han vann sympatier hos Moldaviens ledare. I oktober
1994 slöt Moskva ett avtal med Chisinau om att ta hem nämnda armé
och dess stora vapenarsenal över en treårsperiod. Trots att avtalet
inte ratificerades av Rysslands duma, minskade trupperna från ca 10
000 som mest till under 3 000 man 1998, och det ryska bidraget till den
fredsbevarande styrkan halverades. Ett starkt skäl till detta var givetvis
den ekonomiska krisen i Ryssland, speciellt inom dess krigsmakt, som blev
engagerad i Tjetjenien-kriget.
Vidare ogillade Jeltsin att Dnjestr-separatisterna stödde hans fiender
i striden med parlamentet 1993 och senare, och PMRs sovjetiska modell blev
alltmer oförenlig med Rysslands marknadsekonomi och demokratiska ambitioner.
Stöd till PMR blev också ett hinder för bättre relationer
med Moldavien, Ukraina och väst.
Ryssland accepterade därför OSSEs verksamhet i Moldavien och gick
med på Ukraina började engagera sig och framträdde som en
garant för en förhandlingslösning vid sidan om Ryssland.
Länderna kunde enas om att bevara Moldaviens territoriella integritet
och att östra stranden borde få speciell status inom staten.
Vid ett möte i Odessa i mars 1998 kom ledarna överens om att återställa
Moldaviens ekonomiska, sociala och rättsliga gemenskap och genomföra
en maktfördelning mellan konfliktparterna, samt ta in militära
observatörer från Ukraina i säkerhetszonen. Ryska militärer
såg dock inget behov av ukrainska fredsbevarande styrkor. Naturligtvis
motsätter de sig också NATO-länders medverkan.
Dnjestr-separatisterna gjorde hemtagningen av de ryska trupperna beroende
av att frågan om deras status löstes, vilket väckte genklang
i den ryska ledningen och bromsade hemtagningen, men de måste ändå
acceptera de avtal som Ryssland och Ukraina slöt liksom OSSEs verksamhet.
Området ville få folkrättslig status som egen stat samtidigt
som det erkände Moldaviens integritet och yttre gränser. Somliga
ledare såg Tjeckoslovakiens fredliga delning som en förebild,
andra kunde godta modellen Åland med internationellt garanterat självstyre.
Inställda på en förhandlings-lösning
Separatisternas positioner försvagades också av andra förhållanden.
Även om eliten var rysk eller russifierad, var bara 25,5% av PMRs ca
800 000 invånare ryssar, 28% ukrainare och hela 40% moldaver, av vilka
de flesta på landet.
Vidare erkändes PMR inte diplomatiskt av något annat land, inte
ens Ryssland. I detta avseende påminner dess status om Tjetjenien
och Taiwan.
Vidare är området litet och ytterst beroende av råvaror,
energi och handel med omvärlden, främst Ryssland. Problemen med
transit dit tvingar dock PMR till avtal med Ukraina. Gränsen mot Moldavien
är relativt öppen för handel och resande, och en viktig bro
i norr har nyligen reparerats. Dessutom har också PMR drabbats av
ekonomisk kris och hyperinflation. Valutan är nästan värdelös,
varför moldaviska lei numera accepteras som betalningsmedel. Moldaviens
marknadsekonomiska utveckling, privatisering och inlemmande i världsekonomin
genom lån, handel och investeringar (IMF, Världsbanken) utgör
därför en frestelse för många i det oreformerade PMR,
till och med i ledarskiktet, som till stor del utgörs av f d företagsledare.
Det kan alltså konstateras att konflikten mellan centralmakten i Moldavien
och Dnjestr-separatisterna huvudsakligen är politisk och alltmer får
ekonomiska dimensioner. Båda konfliktparter har förbundit sig
att avstå från våld och är inställda på
en förhandlingslösning. Flyktingarna från kriget har återvänt
hem, och folk reparerar sina hus till och med i gränszonen. I Tiraspol
säger man skämtsamt att deras förträffliga konjak är
deras hemliga vapen.
Till skillnad från konflikten i Nordirland är detta inte en gammal
konflikt med religiösa, etniska komponenter och inte mycket blod har
flutit (drygt 200 döda). Vidare har situationen varit lugn sedan 1992
och ingen terrorverksamhet bedrivits. Om alltså den svåra nordirländska
frågan nu tycks lösas, borde också Dnjestr-konflikten snart
kunna avvecklas.
Något för Sverige?
Avslutningsvis skulle man kunna hävda att detta vore en lagom konflikt
för Sverige att sända fredsbevarande förband till, om en
förfrågan skulle komma. Det rör sig om ett område
på Balkan inte långt borta från andra oroshärdar.
Konfliktparterna accepterar, visserligen i olika mån, internationell
medverkan. Rysslands strategiska intresse förefaller begränsat,
och alliansfria staters medverkan skulle vara lätt att acceptera. Utsikterna
till lösning av konflikten synes goda och växande, vilket borgar
för ett begränsat engagemang. Det är föga risk att dras
in i strider som resulterar i blodutgjutelse och negativa reaktioner på
hemmaplan. Eller skall vi bara hjälpa till i de svåraste fallen?
Ingmar Oldberg är forskare vid FOA med Östeuropa som specialitet
PMR:s gränspostering
Hyperinflation i PMR: fram- och baksida av samma sedel
Monument över kriget 1992.