Ingmar Oldberg:

Moldavien - ännu en olöst konflikt på Balkan

Var kommer internationella insatser att ske i framtiden? Det är en fråga av stort intresse för Sverige med den nya inriktningen av vår försvarspolitik. Författaren fäster vår uppmärksamhet på en konflikt som kommit i skymundan för krigen i f d - och nuvarande - Jugoslavien. I motsats till dessa är prognosen god och förutsättningarna för en traditionell fredsbevarande operation gynnsamma. 
 
Moldavien är ett av Europas minsta och även mest okända länder. Knappt ens resebyråer känner till det. Det finns dock flera goda skäl att intressera sig för det och åka dit. Det gäller inte bara konfliktforskare utan också för svenska militärer.
Moldavien ligger inklämt mellan Ukraina och Rumänien på Balkan - närmare Sverige än t ex Grekland - och har drygt fyra miljoner invånare - mer än de baltiska staterna. Där pågår sedan tio år tillbaka en konflikt med många, både generella och specifika komponenter. Den ingår i en båge av konflikthärdar i Sydeuropa, som sträcker sig från Kosova till Nagorno-Karabach, i gränszonen mellan OSS-länder och potentiella NATO-medlemmar.

Konfliktens komponenter
Konflikten i Moldavien har vissa likheter med Nordirland-konflikten. Båda uppstod då mångnationella imperier började falla samman och nya nationalstater utformades. Liksom engelsmännen i Nordirland lämnade Sovjet kvar en regim på östra stranden av Dnjestr, som bevarade det sovjetiska arvet och höll fast vid moderlandet.
Liksom inflyttade ryssar dominerat det politiska livet i Baltikum under sovjettiden, hade ryssarna från det industrialiserade Dnjestr-området, som inte ingick i Rumänien under mellankrigstiden, dominerat i Moldavien, och de gjorde motstånd mot de moldaviska nationalisternas självständighetssträvanden och språkpolitik.
Skillnaden mot baltstaterna - och det unika i f d Sovjet - ligger i att moldavernas folkfront sökte ansluta landet till en grannstat, nämligen Rumänien, och stötte bort moderata icke-moldaver. I sin fruktan att förlora sin makt och marginaliseras då Moldavien förklarade sig självständigt den 27 augusti 1991, utropade 'dnjestrianerna' i Tiraspol snart en egen republik (Pridnestrovskaja Moldavskaja respublika - PMR) med nära band till Ryssland. När separatisterna därefter övertog kontrollen över förvaltningen öster om Dnjestr och fick starkt stöd för sin sak i en folkomröstning, försökte centralmakten i Chisinau återställa ordningen med våld, och ett kort krig utkämpades i mars-juni 1992.
Men PMRs styrkor visade sig vara starkast och lyckades rentav gå över floden och införliva staden Bender. Detta berodde till stor del på att separatisterna fick hjälp med manskap och vapen från den stora 14:e ryska armén, som råkade vara förlagd i området. Dess f d befälhavare Gennadij Jakovlev blev PMRs "försvarsminister". PMR stöddes också politiskt av chauvinister och kommunister i Rysslands Högsta sovjet, inklusive vicepresident Rutskoj, och blev ett paradnummer för de som ville använda ryska minoriteter i OSS-länderna som påtryckningsmedel mot dessa. Allt detta blev ett varnande exempel särskilt för de baltiska staterna, där det förutom stora ryska minoriteter också fanns ryska trupper kvar.
Striderna slutade på ett i 'peacekeeping'-sammanhang ytterst originellt sätt. De stridande parterna själva, Ryssland, Moldavien och PMR upprättade i juli 1992 en kontrollkommission med lika antal medlemmar och en gemensam fredsbevarande styrka, där Ryssland stod för hälften, i en säkerhetszon längs Dnjestr och vid broarna. I dessa organ var alltså moldaverna i minoritet.
På så sätt 'frystes' konflikten och båda sidor kunde konsolidera sina strukturer. PMR hade egna statssymboler, president, parlament, universitet, frimärken, egen valuta (Suvorov-rubler) m m och bevarade det statliga inflytandet över ekonomin. Man försökte utveckla en mångkulturell identitet med tre officiella språk - ryska, ukrainska och moldaviska (med kyrillisk skrift) - och sökte sina historiska rötter ända tillbaka till stenåldern.

 

PMR:s gränspostering

 

Monument över kriget 1992

Moldaver och ryssar tänker om
Emellertid har mycket vatten flutit under broarna sedan 1992 och konflikten ändrat karaktär, så att en lösning nu börjar skönjas.
En viktig faktor är att den moldaviska folkfronten, som huvudsakligen rekryterades bland intellektuella, snart förlorade makten. Folk insåg snart att man inte hade så mycket gemensamt med Rumänien. Det hade varit populärt som alternativ under sovjettiden, och man hade gemensamt språk, men moldaverna hade inga speciellt goda minnen av den rumänska staten under mellankrigstiden. Rumänien var minst lika fattigt och kunde inte hjälpa som Västtyskland hjälpte DDR, och det leddes av reformfientliga exkommunister fram till 1996.
Moldaverna insåg alltmer att de var ett eget folk skilt från rumänerna med egna erfarenheter - precis som sovjetisk propaganda sagt i femtio år.
Till skillnad från många andra konflikter så dämpades nationalismen i Moldavien av det misslyckade kriget mot separatisterna. Genom att uppge idén om förening med Rumänien undanröjde moldaverna dnjestrianernas värsta farhågor och möjliggjorde en återförening med dem.
Makten i landet övertogs av partier som representerade nomenklaturan med rötter i gamla parti- och statsstrukturer ute i landet och som snart fick ett egenintresse av att bevara staten. Liksom i andra f d sovjetrepubliker växte också det socialistiska blocket (senast i valet i mars 1998) som bl a stöds av inflyttade ryssar och ukrainare. Det finns i själva verket fler sådana väster om Dnjestr än öster om. Som en följd av allt detta och den ekonomiska krisen i landet prioriterade Moldaviens ledning mer och mer ekonomiska intressen och samarbete med OSS och Ryssland, medan nationalismen tonades ner.
År 1994 slopades språktester i moldaviska för statsanställda, och ryskan behöll sin starka ställning. Den nya konstitutionen nämnde inte moldaver-na som ett statsbärande folk och medgav speciella former av autonomi för östra stranden. Gagauzerna, ett kristet turkfolk i södra Moldavien som också förklarat sig självständigt 1991, fick autonomi, och dess grundlag godkändes enhälligt i maj 1998.
Moldavien gick vidare in för att internationalisera konflikten. 1993 etablerades en OSSE-mission i Chisinau för att övervaka vapenvilan, befrämja en förhandlingslösning och få ett ryskt trupptillbakadragande. Nyligen föreslog en presidentrådgivare ett referendum i båda delarna under bevakning av FN-trupp från Ryssland, Ukraina och europeiska länder, dock ej NATO-länder.
Även Rysslands ledning visade sig ha en alltmer balanserad syn på konflikten. General Alexander Lebed, som i juni 1992 blev befälhavare för den 14:e armén, kritiserade PMRs ledning för korruption och vapenhandel, varigenom han vann sympatier hos Moldaviens ledare. I oktober 1994 slöt Moskva ett avtal med Chisinau om att ta hem nämnda armé och dess stora vapenarsenal över en treårsperiod. Trots att avtalet inte ratificerades av Rysslands duma, minskade trupperna från ca 10 000 som mest till under 3 000 man 1998, och det ryska bidraget till den fredsbevarande styrkan halverades. Ett starkt skäl till detta var givetvis den ekonomiska krisen i Ryssland, speciellt inom dess krigsmakt, som blev engagerad i Tjetjenien-kriget.
Vidare ogillade Jeltsin att Dnjestr-separatisterna stödde hans fiender i striden med parlamentet 1993 och senare, och PMRs sovjetiska modell blev alltmer oförenlig med Rysslands marknadsekonomi och demokratiska ambitioner. Stöd till PMR blev också ett hinder för bättre relationer med Moldavien, Ukraina och väst.
Ryssland accepterade därför OSSEs verksamhet i Moldavien och gick med på Ukraina började engagera sig och framträdde som en garant för en förhandlingslösning vid sidan om Ryssland. Länderna kunde enas om att bevara Moldaviens territoriella integritet och att östra stranden borde få speciell status inom staten. Vid ett möte i Odessa i mars 1998 kom ledarna överens om att återställa Moldaviens ekonomiska, sociala och rättsliga gemenskap och genomföra en maktfördelning mellan konfliktparterna, samt ta in militära observatörer från Ukraina i säkerhetszonen. Ryska militärer såg dock inget behov av ukrainska fredsbevarande styrkor. Naturligtvis motsätter de sig också NATO-länders medverkan.
Dnjestr-separatisterna gjorde hemtagningen av de ryska trupperna beroende av att frågan om deras status löstes, vilket väckte genklang i den ryska ledningen och bromsade hemtagningen, men de måste ändå acceptera de avtal som Ryssland och Ukraina slöt liksom OSSEs verksamhet. Området ville få folkrättslig status som egen stat samtidigt som det erkände Moldaviens integritet och yttre gränser. Somliga ledare såg Tjeckoslovakiens fredliga delning som en förebild, andra kunde godta modellen Åland med internationellt garanterat självstyre.

Inställda på en förhandlings-lösning
Separatisternas positioner försvagades också av andra förhållanden. Även om eliten var rysk eller russifierad, var bara 25,5% av PMRs ca 800 000 invånare ryssar, 28% ukrainare och hela 40% moldaver, av vilka de flesta på landet.
Vidare erkändes PMR inte diplomatiskt av något annat land, inte ens Ryssland. I detta avseende påminner dess status om Tjetjenien och Taiwan.
Vidare är området litet och ytterst beroende av råvaror, energi och handel med omvärlden, främst Ryssland. Problemen med transit dit tvingar dock PMR till avtal med Ukraina. Gränsen mot Moldavien är relativt öppen för handel och resande, och en viktig bro i norr har nyligen reparerats. Dessutom har också PMR drabbats av ekonomisk kris och hyperinflation. Valutan är nästan värdelös, varför moldaviska lei numera accepteras som betalningsmedel. Moldaviens marknadsekonomiska utveckling, privatisering och inlemmande i världsekonomin genom lån, handel och investeringar (IMF, Världsbanken) utgör därför en frestelse för många i det oreformerade PMR, till och med i ledarskiktet, som till stor del utgörs av f d företagsledare.
Det kan alltså konstateras att konflikten mellan centralmakten i Moldavien och Dnjestr-separatisterna huvudsakligen är politisk och alltmer får ekonomiska dimensioner. Båda konfliktparter har förbundit sig att avstå från våld och är inställda på en förhandlingslösning. Flyktingarna från kriget har återvänt hem, och folk reparerar sina hus till och med i gränszonen. I Tiraspol säger man skämtsamt att deras förträffliga konjak är deras hemliga vapen.
Till skillnad från konflikten i Nordirland är detta inte en gammal konflikt med religiösa, etniska komponenter och inte mycket blod har flutit (drygt 200 döda). Vidare har situationen varit lugn sedan 1992 och ingen terrorverksamhet bedrivits. Om alltså den svåra nordirländska frågan nu tycks lösas, borde också Dnjestr-konflikten snart kunna avvecklas.

Något för Sverige?
Avslutningsvis skulle man kunna hävda att detta vore en lagom konflikt för Sverige att sända fredsbevarande förband till, om en förfrågan skulle komma. Det rör sig om ett område på Balkan inte långt borta från andra oroshärdar. Konfliktparterna accepterar, visserligen i olika mån, internationell medverkan. Rysslands strategiska intresse förefaller begränsat, och alliansfria staters medverkan skulle vara lätt att acceptera. Utsikterna till lösning av konflikten synes goda och växande, vilket borgar för ett begränsat engagemang. Det är föga risk att dras in i strider som resulterar i blodutgjutelse och negativa reaktioner på hemmaplan. Eller skall vi bara hjälpa till i de svåraste fallen?

Ingmar Oldberg är forskare vid FOA med Östeuropa som specialitet

PMR:s gränspostering

Hyperinflation i PMR: fram- och baksida av samma sedel

Monument över kriget 1992.