Eino Tubin:

Skeletten i garderoberna

 

 Återvända estniska frivilliga från kriget i Finland tränas av tyskarna i ett läger vid Männiku nära Tallinn. De användes sedan för att täcka den tyska reträtten. (Ur Mart Laar, War in the Woods - Estonia's Struggle For Survival 1944-1956. The Compass Press, Washington, D.C., 1992)

Den svenska debatten om transiteringen (se Lennart Svenssons inlägg i VF nr 2/98) har en dagsaktuell och säkerhetspolitiskt brännande motsvarighet i de baltiska staterna: balterna, Waffen-SS och Förintelsen. Liknande skelett i garderoben finns förvisso även i andra f d kommuniststater och kan tas ut för vädring när man minst anar det. Framför allt visar det att spöken från det förgångna kan ges en viktig roll i dagspolitiken och det i vår närmaste grannskap.

När de tre baltiska presidenterna möttes i Riga i maj - sedan det ryska försöket att isolera Lettland ebbat ut - kom de överens om att verka för en fullständig historisk redovisning för hela perioden från andra världskrigets början till 90-talets befrielse. Särskilt skulle Förintelsen och de baltiska folkens roll i denna uppmärksammas. Initiativet är utmärkt. Under den långa sovjetiska ockupationstiden var all seriös forskning och historieskrivning om det andra världskriget omöjlig. Vad som finns är spegelskärvor av verkligheten - någon minnesten, någon museikollektion, marginalanteckningar i andra länders historieskrivning samt förstås deltagarnas starkt personligt färgade minnen.

Hinder för integrering i väst
Eftervärldens frågor är många: Var de baltiska Waffen-SS-legionärerna nazister eller frihetskämpar? Var de som slogs på rysk sida kommunister? Hur mördades de före kriget välmående judiska befolkningarna i Estland, Lettland och Litauen? Vilka historiska arv bör balterna vara stolta över och vilka bör de skämmas för? Så länge svaren inte är tydliga har frågorna direkt säkerhetspolitisk betydelse. De sår split och utnyttjas målmedvetet för att sätta käppar i hjulet för Baltikums integrering i Västeuropa.
1990 träffade jag president Rüütel i Tallinn och tog upp frågan om psykologiskt försvar - vilket f ö ledde till ett fruktbart forskningssamarbete och senare svenska biståndsinsatser på området. Han hänvisade spontant till en incident där sovjetiska fallskärmsjägare stoppat ett harmlöst möte av gamla legionärer och menade att det hela var en psykologisk operation iscensatt för att hindra estniska självständighetssträvanden.

Arrangerad kris?
Våren 1998 inträffade en rad händelser i Riga, som ledde till djupa ryska brösttoner samt hot om ekonomiska sanktioner och Lettlands utrikespolitiska isolering. En demonstation av "pensionärer" (förmodligen sovjetofficerare bosatta i Lettland) hade stoppats av kravallpolis. Bomber detonerade utanför sovjetiska ambassaden och Rigas största synagoga. Tidigare hade den lettiske ÖB bevistat en Waffen-SS-sammankomst. Allt detta utnyttjades av Ryssland för att sätta press på Lettlands parlament att liberalisera de restriktiva medborgarskapslagarna - alltjämt är majoriteten av de ryska invandrarna i Lettland statslösa. Krisen löstes så småningom. ÖB och polischefen i Riga fick sparken och lagarna liberaliseras genom förmedling av EU-sändebud. Överrabbinen i Riga gjorde ett uppmärksammat uttalande om onda krafter som ville splittra letter och judar och att man borde hålla huvudet kallt.
Frågan om händelserna som utlöste krisen var rena sammanträffanden eller om det också rörde sig om någon provokation kan ingen svara på. Den lettiska regeringen var svag och höll på att tappa greppet. Situationen liknade onekligen ett scenario i modern informationskrigföring: en regering fås att backa genom arrangerade kriser. Krisen kom lägligt för de nationalister i Ryssland, som profilerar sig genom en hård linje mot Baltikum. Företrädare för Estland bemöttes under samma tid oväntat vänligt i Ryssland - ett tydligt tecken på att man vill splittra den baltiska enigheten.

Soldater på båda sidor
I väntan på den objektiva historieskrivning som de tre presidenterna lovat, är den intresserade hänvisad till att plocka ihop fakta från många olika håll. För Estlands räkning gäller att de sovjetiska ockupationsmyndigheterna tvångsmobiliserade två årsklasser när kriget med Nazityskland bröt ut. Andra deporterade ester hamnade i arbetsbataljoner, som arbetade och svalt till döds i Sibirien. En stor del av de tvångsuttagna soldaterna blev kanonmat vid slaget om Velikije Luki. Några som tjänstgjort i Röda Armén fick senare höga befattningar i sovjetadministrationen.
Tyskarna hälsades som befriare. Många ester som gömt sig i skogen deltog i strider mot de s k "förintelsebataljonerna", kommunistiska förband som på Stalins order förhärjade landet framför tyskarna. Under naziockupationen mördades de kvarvarande judiska esterna. Vilka som utförde det har jag inte sett dokumenterat, reguljära förband var det troligen inte frågan om. Jag har själv besökt tre ställen där massmord ägde rum: Klooga, Kalevi-Liiva och ett i Narva-trakten. De intetsägande sovjetiska monumenten kompletteras nu av värdiga minnesmärken som satts upp efter befrielsen.
Hur mycket lokala förband deltog i Förintelsen i Lettland och Litauen är en intressant fråga. I litteraturen har jag sett litauiska lägervakter utpekas som särskilt brutala. En viktig fråga är vilka balter som ställde upp i totalitarismens terrorstyrkor som NKVD (Stalintidens KGB) förintelsebataljonerna, allmänna SS,
Sicherheitsdienst och liknande; vilka var deras motiv, försökte några fly när de förstod vad de sysslade med, vad hände sedan med dem?
Under den tyska ockupationen tog sig en del ester över till Finland för att slåss i den finska armén. De som valde den tyska sidan i hopp om att tyskarna skulle visa sig bättre än ryssarna hamnade i Waffen-SS, eftersom Wehrmacht i princip inte tog emot utlänningar. Den estniska legionen var ett tufft frontförband, som sattes in på kritiska avsnitt långt från Estland. Vidare fanns något estniskt flygförband, förmodligen också arbetsförband. I slaget om Estland sattes helt andra Waffen-SS-förband in. Vid de stora striderna väster om Narva 1944 deltog bl a holländare som rekryterats av den tyska ockupationsmakten. En liten minnestavla finns på platsen.
En del ester i tysk uniform hamnade vid krigsslutet i Tjeckoslovakien, där de råkade i klorna på den kommunistiska motståndsrörelsen vid kapitulationen. Så många som möjligt tog sig till väst efter kriget. I sin naivitet trodde några att de skulle bli bättre behandlade om de behåll uniformen på när de flydde till Sverige - alla vet vad som hände med dem!

Vad var Waffen-SS?
Mer än ett halvsekel efter krigsslutet görs knappast någon distinktion mellan Waffen-SS och övriga delar av SS. De ses som delar av samma onda organisation och man menar att de medlemmar som alltjämt är vid liv bör hålla tyst. Själva betraktar de sig som vilka veteraner som helst. Legionärerna var och är naturligtvis måna om att framhäva att de slogs för de baltiska ländernas frihet mot ryssarna.
Nazityskland var en gangsterstat, där olika hövdingar konkurrerade om makten. Himmler satte upp Waffen-SS som partiets motvikt till Wehrmacht. Den fick ofta den nyaste utrustningen och flera kapabla officerare lockades till snabb karriär i den nya organisationen. Mot krigsslutet uppgick Waffen-SS till hela 35 divisioner - utlänningar som lockats av den tyska propagandan om korståg mot bolsjevismen, frivilliga, till slut tyska värnpliktiga. Förbanden var av skilda slag, från förstklassiga frontförband till rena banditgäng (vissa ukrainska förband betedde sig så illa att tyskarna själva upplöste dem).
En förbannelse vilar onekligen över namnet. När Helmut Kohl på 80-talet ville ordna en försoningsceremoni med Ronald Reagan på en tysk krigskyrkogård väckte det så ont blod att några Waffen-SS-soldater också låg begravda där, att man till sist fuskade bort alltsammans. För amerikanerna är avgörande att det var Waffen-SS-förband som massakrerade krigsfångar under Ardenner-offensiven.
Nyligen gjorde estniska Röda Armé-veteraner återbesök i Velikije Luki och mottogs varmt av lokalbefolkningen som hjältar. När estniska Postimees rapporterade om tilldragelsen så undrade tidningen när dessa och de gamla legionärerna skulle kunna sätta sig vid samma bord och prata krigsminnen. Än kan de inte det, och snart är de alla döda.

Ingen antisemitism
De baltiska judar som utvandrade före kriget hade med sig goda minnen av sina gamla hemländer - jag träffade flera under en längre vistelse i Israel i början av 60-talet. Estland var föregångsland för en kulturautonomi som erbjöd minoriteter frihet att utforma sin egen kultur. De baltiska staterna har idag bra förbindelser med Israel; Estland fick sina första vapenleveranser därifrån. Det judiska församlingslivet blommar efter många års påtvungen tystnad. Det finns enligt många vittnesbörd varken öppen eller dold antisemitism. Men så länge morden under andra världskriget inte helt har klarlagts - vilka hjälpte till, försökte någon förhindra? - så kommer det att finnas kvar frågetecken som illvilliga kan utnyttja som slagträ. De tre presidenternas initiativ är på tiden!
Trots att man i Västeuropa haft ett halvt sekel på sig att diskutera alla aspekter på nazismen och det andra världskriget så dyker det alltjämt upp mörkläggningar: Wehrmachts delaktighet i Förintelsen, tyska läkare och eutanasi-programmet, Mitterrands umgänge med gamla Vichy-anhängare, fallet Papon osv. I de flesta f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa har väl debatten knappast börjat. Jag tror att det kommer att dras fram åtskilliga gamla skelett ur garderoberna under många år framåt - och kanske inte alltid av omsorg om den historiska sanningen. En mer tacksam källa att ösa ur för dem som sysslar med desinformation och psykologiska operationer är svår att föreställa sig.

Eino Tubin är frilansskribent, bosatt i Turkiet