Bengt Hammarhjelm:

Bengt-Göran Holmert, Visby, dokumenterar baltflyktingarnas öden

 

 

 Flyktingbåt med 102 balter i Harrvik 1944

 David Holmert fotograferad av sonen Bengt-Göran 1943

Näst Hansakatastrofen var den stora baltiska flyktingströmmen 1943-1945 det mest dramatiska som skedde på Gotland under beredskapsåren. Ca 10 000 balter kom att passera ön, 6 500 ester, 3 500 letter och 240 litauer. En som tog mycket starkt intryck av detta var Bengt-Göran Holmert.
Han var då i övre tonåren och bl a en flitig landstormspojke i U 27. Han levde alltså aktivt med i beredskapen. Eftersom han var vetgirig och duktig i tyska kom han att utnyttjas som tolk. Frälsningsarmén, vars hus ligger vid Mellangatan strax nedanför det dåvarande läroverket vid S:t Hansgatan, tog nämligen hand om flyktingar. Där fann Bengt-Göran sin tolkuppgift och där fick han sina första baltiska kontakter. Hans far, David, var fanjunkare vid I 18 och ägde Holmerts Foto- och Pappershandel på Adelsgatan 32. Medan hustrun Astrid skötte affären, låg David inkallad i 3,5 år. Med sin kamera dokumenterade han allt som hände under (och före) beredskapsåren. Av David Holmerts fotosamling blev en skatt av stort dokumentärt värde.
När Bengt-Göran vid faderns död 1951 tog över affären, började han bearbeta detta material. Intressanta utställningar i skyltfönstret väckte allmänt intresse och gav nya kontakter. Dessa gav i sin tur en mängd detaljinformation. Till en början var det svenskar, som mindes sin beredskapstjänst, men 1964 kom också en representant för esterna i Sverige att fästa sina blickar på några av dessa foton. Detta blev upptakten till Bengt-Göran Holmerts ökade engagemang för balternas sak. Kontaktnätet med dem som varit med om de dramatiska händelserna, när Baltikum ockuperades av Sovjet, utvidgades. Där fanns också tyskar, bl a en som varit Gebietskomissar på Ösel. Därmed fick Holmert en inblick i tyskarnas inverkan på händelseförloppet.
När Holmert var som mest sysselsatt med denna dokumentation, drabbades han 1983 av en sjukdom. Den gjorde honom svårt synskadad. Affären fick säljas, och dokumentationsarbetet fick vila ett tag. Bengt-Göran Holmerts starka vilja, ja kallelse, att ändå fortsätta detta, hjälpte honom emellertid över sjukdomens värsta svårigheter. Kontaktnätet fanns ju kvar. Det kunde stärkas genom telefonsamtal och brev. Förstoringsglas, träning och en talande dator kom efterhand att göra arbetet allt mer givande.
När kommunikationerna med de baltiska staterna började öppnas på nytt, blev Holmert 1990 inbjuden att ställa ut ett hundratal foton i Rigas sjöfartshistoriska museum. Denna utställning tilldrog sig stort intresse och kom att cirkulera i 2,5 år i både Lettland och Estland. Genom den kom Holmert också i kontakt med sådana som drabbats av den s k baltutlämningen 1946. Några, i huvudsak letter, hade under 1945 varit internerade i Havdhem på Gotland.
Vid samma tid började det sovande svenska samvetet vakna. Manifestationer för balternas sak organiserades på Norrmalmstorg i Stockholm. Bengt-Göran Holmert gjorde det i Visby! Efter kontakt med bl a biskop Tore Furberg och med hjälp av komminister Eva Stibe ordnade han förböner i domkyrkan. De höll på under 120 måndagar till dess balterna återvunnit sin frihet. De gotländska massmedierna spred budskapet och Holmerts arbete blev alltmer uppmärksammat, bl a av justitieministern Laila Freiwalds. Hennes far hade flytt just till Gotland.
På Holmerts initiativ uppsattes en minnestavla i domkyrkan. Den föreställer flyktingar i en öppen båt på ett stormigt hav. Den finns i samma kor, där de omkomna från Hansakatastrofen har fått sin minnestavla. Estlands president Lennart Meri kom till den högtidliga avtäckningen, våren 1995.
För Bengt-Göran Holmert har förvaltningen av faderns fotoarkiv blivit en livsuppgift, som fyller honom med glädje och stolthet. Med sitt handikapp kämpar han oförtrutet med att få en bok, "Flykten till Gotland 1943-1945", utgiven. Tryckningsbidrag är utlovat, när boken blivit utgiven, och har även delvis redan utbetalts. Problemet för honom är dock att även forskningen för att fullfölja arbetet kostar pengar, t ex resor, porton och telefonsamtal. Det är så han har byggt upp sitt värdefulla kontaktnät.
Stort arbete har Bengt-Göran Holmert även lagt ned på dokumentation av beredskapstiden på Gotland. 1989 hade han en uppmärksammad utställning, "Beredskapsåren", på Gotlands Fornsal. Från början var han inriktad på att ge ut en bok om detta material, men det arbetet har nu fått vila i avvaktan på att boken om balterna blivit klar.
Landsarkivet i Visby har länge visat stort intresse för Holmerts fotoarkiv och var för några år sedan berett att inköpa det. Så länge Bengt-Göran Holmert arbetar med det, förblir det dock i hans ägo. Han har ändå träffat ett avtal med landsarkivet, som borgar för att det blir väl bevarat för framtiden.
Bengt-Göran Holmert är en man med ett varmt hjärta. Han inspirerar andra att ställa upp för saker, som han känner för. Ett exempel - utöver de ovan nämnda - är, att han 1993 tog initiativet till en minnesandakt i Sproge kyrka över en brittisk flygare, vars kropp 50 år tidigare flutit i land på kusten nedanför. Denne hade deltagit i det första stora bombanfallet mot den tyska robotbasen i Peenemünde. Flygarens änka och den brittiska ambassadens flygattaché med anhöriga deltog, liksom naturligtvis prominenta representanter för län, kommun och militärkommande.
Det finns gott hopp om att en man med sådana kvaliteter får det stöd han behöver för att fullfölja sitt dokumentationsarbete. Boken "Flykten till Gotland 1943-1945" lovar att bli en bra början.

Bengt Hammarhjelm är överstelöjtnant och militärhistoriker

Den som är intresserad av att stödja Holmerts projekt kan kontakta VÅRT FÖRSVAR Red.

 

 I domkyrkan 1945,
president Lennart Meri, Christina Andersson, Helle Meri, Bengt-Göran och Eilen Holmert, (dåv.) landshövding Thorsten Andersson.

Foto: Evert Pettersson

 

 I domkyrkan 1945:
Bengt-Göran Holmert med Helle och Lennart Meri.

Foto: Evert Pettersson

 

 Bengt-Göran Holmert vid bildandet av Föreningen
Gotland-Baltikum 1990.