Nils Andrén

De Nya Atlanttiderna

Förenta Staternas nyutnämnde ambassadör Lyndon L. Olson, Jr. gjorde sitt första offentliga framträdande vid konferensen.

"America's security is tied to Europe, and Europe will never be fully secure if Baltic security is in doubt." (Bill Clinton)

Förenta Staternas starka engagemang för de baltiska staterna var ett huvudtema vid Svenska Atlantkommitténs konferens.

Platons atlantider bodde i ett örike bortom Herkules stoder. Om deras fysiska verklighet vet vi ingenting. Deras klokhet, rikedom och makt sägs ha varit mycket stor, intill dess att de började sätta girigheten före dygden. Som vi vet, sjönk Atlantis i havet. Det lever kvar som drömmens och sagans - och Olof Rudbecks - Atlantis.
Dagens atlantider finns i NATO. Vi bör alla hoppas att de lärt av sina föregångare och får ett bättre öde. Det senaste årtiondet har också Sverige dragits in i deras krets. Som vi vet deltar vi i det för dagen reella NATO-arbetet (Bosnien och PFF) och ställer oss enbart och demonstrativt utanför det kollektiva säkerhetssystem som för närvarande saknar relevans. Att (absolut) inte vara med - men ändå vara med - har blivit det aktuella svenska idealet.
Den ideologiska distanseringen till det traditionella NATO är alltjämt stark. Den Svenska Atlantkommittén har inte tagit upp (vågat ta upp?) svenskt medlemskap på sitt program. Det markerades av kommitténs ordförande (tillika denna tidnings redaktör, överste Bo Hugemark), då han den 26 februari öppnade en konferens om NATO-utvidgningen och säkerheten i Östersjöområdet. Kommittén ser som sin huvuduppgift att sprida medvetenhet om betydelsen av ett starkt amerikanskt engagemang för freden i Europa. Det verkar blygsamt, men kanske befogat; människor är ofta oförmögna att dra lärdom av historien. Uppgiften kan dock inte bli detsamma som målet, endast ett medel för att nå detta. Rädslan för ett fullständigt NATO-medlemskap tycks vara lika starkt förankrad som för EMU. Dess grund är i båda fallen densamma - en oupplyst folkopinion.

Det atlantiska samarbetets obestridda hegemon är USA, och det var därför i sin ordning att den förste talaren blev den amerikanske ambassadören i Stockholm, Lyndon L. Olson, Jr. Hans tema var USA:s engagemang i den baltiska regionen. Utgångspunkten var Clintons försäkran att NATO:s dörr stod öppen för alla Partner-nationer och att Amerika var beslutet att skapa villkor som gjorde det möjligt för de baltiska staterna att gå igenom dörren. Det gäller nu ett NATO som kämpar för stabilitet, inte längre för överlevnad. Det senare hotet är inte aktuellt. Nu gällde att övertyga också ryssarna om att säkerheten inte är ett nollsummespel, där den enes vinst är den andres förlust. Det är tvärtom ett spel där alla kan vinna.

Den tyske ambassadören, Eberhard Schuppius, markerade skillnaderna i den baltiska debatten mellan de tre länderna själva. Ryssland, Finland och Sverige, och USA. Endast NATO kunde erbjuda säkerhetsgarantier. Också han underströk även att EU:s utvidgning inom Östersjöområdet hade positiv betydelse också för Ryssland. Schuppius illustrerade Tysklands intresse för de baltiska staterna med data om dess hjälpinsatser, vilka dock i grunden var föga imponerande. Schuppius slutsats var att ingen av de existerande organisationerna ensam kan åstadkomma säkerhet i Östersjön. Det krävs samarbete mellan alla involverade delar av det europeiska nätverket. Schuppius förs-ta och sista utrop var dock: Vilken förändring i Europa! Hade någon kunnat ana den?

Generalsekreteraren i den danska atlantkommittén, Troels Frøling, ställer omedelbart den kritiska frågan i centrum. Det är NATO som levererar den hårda säkerheten. Vad krävs då för att de baltiska staterna skall kunna bli medlemmar i NATO? Det ena är enighet inom NATO om att deras medlemskap är bra för alliansen och att de är värdiga medlemmar som också respekterar mänskliga rättigheter, särskilt i den estniska och den lettiska politiken mot den ryska minoriteten. Det andra villkoret är att ländernas ryska relationer generellt förbättras. Han understryker dock att NATO-utvidgningen inte är den enda säkerhetsfaktorn i Östersjön. EU deltar i det som han kallar den mjuka säkerheten - det ekonomiska samarbetet, administration och rättsordning. De nordiska länderna åläggs ett särskilt ansvar inte minst för relationerna till Ryssland. Det får inte bli några nya konfrontationslinjer och Ryssland måste inspireras "til at handle interaktivt".

Jakob Swiecicki vid Utrikespolitiska Institutet påminner om att Polen traditionellt främst är ett centraleuropeiskt land. Dess nya gränser efter andra världskriget gjorde det till en viktig strandägare vid Östersjön. Under satellitåren var drömmen ett slags finlandisering, definierat som inre suveränitet i utbyte mot yttre lojalitet mot Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens upplösning har NATO varit det främsta säkerhetspolitiska målet. Under den rådande situationen, då ingen fiende finns inom synhåll, medför NATO-medlemskapet ingen större förändring. Sviecicki förutspår en "tysk" roll för Polen i framtiden. Det gäller att flytta den europeiska stabiliteten ytterligare mot öster. Polen blir bl a Litauens och Ukrainas advokat i NATO och EU. Ryssland är alltjämt ett problem, även om ryssarna är splittrade inför Polens atlantiska och växande europeiska integration. Ryssland borde inse "att dess egen säkerhet inte beror på buffertzoner ... utan på att man är omgiven av vänligt sinnade stater."

Chefen för det lettiska utrikespolitiska institutet, Atis Lejinš (mångårig medarbetare vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm) gav de baltiska staternas problem och perspektiv. Han underströk svårigheterna att få nå enighet om deras upptagande i de centrala västliga organen, EU och NATO. För deras tillträde till NATO spelar USA en nyckelroll. Utan USA skulle endast Danmark ha blivit deras talesman. När NATO-medlemskapet kan förverkligas beror därför i hög grad på det inrikespolitiska spelet i USA. Lejinš räknar med att det skulle kunna ske år 2005. Han betonade att det ligger i de nordiska ländernas intresse att Östersjöområdet säkerhet konsolideras genom medlemskap i både EU och NATO för det tre länderna.

Finlands stämma vid konferensen, Risto Penttilä, akademiker och parlamentariker, ser mera skeptiskt på den vidare utvidgningen av NATO i Österjöområdet. Ett nordiskt-baltiskt dilemma är att det vore osannolikt att de baltiska staterna får bli medlemmar före Finland och Sverige. Men det är också sannolikt att de baltiska staternas - traditionellt säkerhetspolitiska - entusiasm för NATO "fördröjer Sveriges och Finlands NATO-tidtabell". Och slutligen vore det lättare för NATO att skjuta den nordliga utvidgningen på framtiden så länge som möjligt. Ett NATO med ett tjugotal medlemmar skulle skilja sig väsentligt från dagen NATO. Det skulle, enligt Penttilä, "mera vara ett Network NATO än ett Fortress NATO". - Med andra ord innebure det att tyngdpunkten försköts till PFF - Partnerskap för Fred. Det vore otvivelaktigt en utveckling som skulle passa de traditionellt "neutrala" nordiska länderna.

Summan av det baltiska problemet är att länderna av historiska skäl måste ställa krav på ökad säkerhet vid sin östgräns. Deras krav åtnjuter starka sympatier men de dominerande NATO-länderna är även angelägna om en harmonisk utveckling av relationerna till Ryssland. De föredrar tills vidare att inte störa utvecklingen genom utmanande åtgärder. Hur mycket man än förnekar att Ryssland har ett veto mot NATO:s utvidgning, kan man inte komma ifrån att den ryska faktorn. Den fördröjer en säkerhetsstruktur som ivrigt eftertraktas av länder som under ett halvsekel lidit under sovjetiskt förtryck.
Konferensen berörde ett centralt område inte minst för Sverige och dess grannar men även för NATO. I ett svenskt NATO-perspektiv är det dock särskilt intressant hur evenemang av detta slag påverkar både den svenska opinionen och Svenska Atlantkommitténs framtida arbete. Dess slutmål måste, trots den nuvarande försiktigheten, vara ett komplett svenskt medlemskap i NATO. I detta perspektiv vore en granskning av PFF-aktiviteternas betydelse för Sveriges - och andra partners - faktiska inväxt i NATO inte oviktig. Vi kanske är framme vid målet, innan vi själva märker det. I så fall ligger det inte så stor fara i dröjsmål. Men säker kan man inte vara.
Konferensens föredrag publiceras av Svenska Atlantkommittén under titeln NATO-utvidgningen och säkerheten i Östersjöområdet.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap

Atis Lejinš i sitt institut strax efter dess skapande.