Helge Gard:

Jan Mörtberg och existensförsvaret

Sveriges resurser är så små att våra styrkor för internationella insatser huvudsakligen räcker till fredsbevarande operationer, hävdar författaren i ett genmäle till Jan Mörtberg. Det innebär att de tar resurser från existensförsvaret utan att kunna användas i detta.

I en artikel i VF nr 2/98 ifrågasätter överstelöjtnant Jan Mörtberg mina i VF nr 1/98 framförda slutsatser angående Försvarsmaktens senfärdighet att reagera på säkerhetspolitiska, tekniska och ekonomiska förändringar samt den avvägning ÖB gör mellan existensförsvar och internationella insatser.
Mörtberg förnekar inte senfärdigheten. Tvärtom bestyrker han den med uppgifter om NATO:s åtgärder i början av 1990-talet. Han framhåller också att förändringarna borde ha fått genomslag på försvarsbesluten 1992 och 1996. Allt detta håller jag med om. Jag har dessutom under hela 1990-talet i en serie artiklar i dags- och fackpress efterlyst en nödvändig genomgripande rekonstruktion av vårt försvarskoncept.
Till historiebeskrivningen hör att ett antal försvarspolitiker i samband med förberedelserna inför det senarelagda försvarsbeslutet 1991 framhöll, mot bakgrund av den omvälvande utvecklingen och tillgänglig ekonomi, behovet av en översyn av försvarskonceptet. Ett exempel på detta är att dåvarande ledamoten av försvarsutskottet, Sture Ericson, i sitt inträdesanförande 4 dec 1990 (KKrVA Handlingar nr 1/91) föreslog övergång till en "90-talsanpassad kärnmodell" ... som "om utvecklingen skulle kräva det ska det vara möjligt att bygga upp ytterligare förband med kärnans kvalité och kompetens. Organisationen ska vara förberedd för en sådan tillväxt, materiellt och personellt".
Sju och ett halvt år har gått sedan detta skrevs, och vi diskuterar fortfarande grunderna - ja t o m behovet av tillväxt inför ett allvarligt framtida hot. Tecknen på behovet av en översyn har varit så tydliga, och konsekvenserna blir så allvarliga, att man inte liksom Mörtberg kan ursäkta Försvarsmaktens senfärdighet genom aforismer som "sent skall syndaren vakna". Den enda förmildrade omständigheten är politikernas dubbla budskap genom krav på anpassning men att samtidigt förbruka pengarna på en 1980-talsstruktur med ett övertungt flygvapen och mekaniserade arméstridskrafter. Dock bör noteras att politikerna är hänvisade till underlag från ÖB. Slutsatsen är att den enmyndiga och toppstyrda Försvarsmakten har misslyckats i rollen som förvaltnings- och produktionsmyndighet.

Existensförsvaret utarmas
Medverkan i internationella insatser är en naturlig del i det framtida försvarets verksamhet men de får inte bli styrande för försvarskonceptets struktur och innehåll. Existensförsvaret är det primära. Så skrev jag i min föregående artikel. Mörtberg delar ÖB:s syn på de internationella insatsernas betydelse. Han framhåller dessa på ett sätt som gör att min farhåga bestyrks för att ÖB:s koncept bygger på att internationella insatser är huvudspåret för att säkra nationens framtida suveränintet och inte bara ett komplement. Mörtberg menar bl a att det är viktigare att diskutera "strategier för konflikthantering" än strategier för hur fäderneslandet skall försvaras. Detta visar med stor tydlighet vad Mörtberg anser vara det primära.
Nu är det tyvärr så att internationella insatser och existensförsvar konkurrerar om samma begränsade anslag. Risk finns således att vidlyftiga "expeditionskårer" utarmar existensförsvaret. Konsekvensen kan vara att, om vi blir angripna, blir det de nationella totalförsvarsstyrkorna som skall försvara svenskt territorium, trots att de varken är utbildade och utrustade för detta.
Vi kommer inte att spela någon huvudroll i fredsframtvingande operationer. Därtill är vi för små. Våra insatser blir liksom tidigare i huvudsak inom det fredsbevarande området. Detta har betydelse när vi utformar vårt framtida försvarskoncept. Jag menar också att vi tar ansvar för vårt närområde i första hand genom att vi har ett förtroendeingivande försvar av vårt eget territorium. Därmed bidrar vi liksom tidigare till stabiliteten i närområdet.

För korta perspektiv
Mörtbergs resonemang och hänvisning till historieprofessor Murray's tankar kring hur "väpnade styrkor skall överleva mellankrigstider" bör bli föremål för en djupare kritisk granskning innan tankarna inplanteras i en yngre generation av officerare. Budskapet syns vara att genom ständigt deltagande i krig utvecklar man kompetensen. I så fall är det en annan typ av internationella insatser än de som vi normalt tänker på som syns vara Mörtbergs förebild. Jag utgår dock ifrån att professorn menar att man genom teoretiska analyser av framtida krigs karaktär bildar sig en uppfattning om hur och med vad man skall möta dessa nya utmaningar. Det är ju också så vi har gjort i stort sett under hela efterkrigstiden. Scenarierna för dessa studier väljs 10-15 år i framtiden. Under 1980-talet förkortades tyvärr perspektivet i studier och materielutveckling. Närtiden och omedelbar beredskap sattes i fokus. Detta manifesterades genom slagorden "allt för krigsförbanden", dvs för dagens förband. Fokuseringen på närtiden är en viktig del av förklaringen till senfärdigheten. Den som koncentrerar sig på enbart dagens problem kommer i efterhand.

Försvarsindustrin vital resurs
Slutligen har jag svårt att acceptera Mörtbergs syn på försvarsindustrin. Han ser den enbart som en belastning som tar resurser från "Försvarsmaktens egentliga behov" och reducerar dess "kapacitet". Detta är inte regel. Ett undantag är flygplansindustrin som har blivit en belastning. Försvarsindustrin är en del av nationens totala försvarspotential. Den är en nödvändig resurs vid tillväxt och upprustning.
Under fredliga förhållanden är den en reell och konkret resurs för studier och utveckling av framtidens vapen och för doktrinutveckling. Länder som saknar denna resurs är hänvisade till att följa den allmänna trenden hos stor- och supermakter. I många fall passar deras lösningar inte våra behov. Dessutom förtjänar det att framhållas att huvuddelen av svensk försvarsindustri har verksamt bidragit till att upprätthålla ett modernt och starkt försvar i vårt land. De branscher som har haft en stor export har visat att deras produkter är effektiva och prisvärda. Svenskt försvar har kunnat profitera på detta förhållande. Genom enbart köp utifrån hade vi inte kunnat hålla uppe standarden och volymen hos våra beväpnade styrkor.

Helge Gard är generalmajor och har varit chef för armémateriel vid FMV