Bengt Gustafsson:

Krig förs alltfort om kontroll av territorier

Påståendet att invasionshotet tillhör en förgången tid bygger bl a på felaktiga slutsatser av den amerikanska debatten om hoten mot USA, hävdar författaren i ett bemötande av Lars Wedins artikel i VF 2/98. En småstat som Sverige måste fortfarande ha invasionsförsvar som grund.

Under senare tid har centralt placerade företrädare för Försvarsmakten i olika tidningar och tidskrifter framfört uppfattningen att behovet av ett invasionsförsvar skulle kunna avskrivas - för all framtid som det verkar anses. Så ock i nummer 2 av Vårt Försvar, i vilket kommendör Lars Wedin påstår (i "Lägg ned fler regementen!"?) att "det klassiska invasionshotet" tillhör en förgången tid. Tanken att krigföring väsentligen innebär att ta territorium är mogen för avskrivning." Detta är en underlig tanke, då huvuddelen av de konflikter som är aktuella rör just kontrollen av territorier: f d Jugoslavien, Mellersta Östern, Kashmir och Korea, för att nämna några. Det senaste "stora" internationella kriget likaså; Gulfkriget. Det kan förutses att huvuddelen av alla framtida konflikter som kommer att leda till varmt krig också kommer att gälla kontroll av territorium och dess resurser.
Det finns naturligtvis andra anledningar till dessa skriverier än den vanliga försvarsgrensstriden. Globaliseringen av ekonomin och den tekniska utvecklingen innebär onekligen förbättrade möjligheter att på olika sätt kunna hota eller markera mot en stat som man vill få att ändra sin in- eller utrikespolitik i den riktning man önskar. Flygstridskrafternas och mark-robotarnas ökade effektivitet ger ökade möjligheter att påverka om nu militära medel skall tillgripas, samtidigt som jag kan begränsa mina egna personella förluster.
I den strategiska debatten i USA pekar man på att terrorister - och stater! - kan angripa USA även med förhållandevis primitiva massförstörelsevapen eller informationskrigföring. Men det är knappast hur man själv tänker sig föra ett krig. Man konstaterar helt enkelt att man just nu är militärt överlägsen alla andra och att om någon trots allt vill angripa USA öppet eller dolt så är de hänvisade till denna typ av medel. En sådan utgångspunkt är inte relevant för småstaten.

Upprätthåll kunskap för invasionsförsvar!
Att avskriva invasionshotet mot Sverige för all framtid är därför fel. Det måste långsiktigt finnas en andens beredskap för att på nytt bygga upp vårt försvar till morgondagens invasionsförsvar. Dess kvantitativa behov torde inte i någon större grad avvika från gårdagens vad gäller någon av försvarsgrenarna. Det kan dröja länge innan detta behov aktualiseras. Under mellantiden är det väsentligaste för Försvarsmakten att upprätthålla kunskapen hos sin personal operativt samt taktiskt och tekniskt inom alla de funktioner ett allsidigt invasionsförsvar behöver och successivt anpassa det till morgondagens värld, så att man den dag det behövs vet hur det bör se ut. Ett sådant professionellt försvar för svenskt territorium kommer säkert också att kunna lösa de uppgifter försvaret skall ha den närmsta tiden: incidentförsvar, fredsfrämjande uppgifter utomlands och stöd åt det civila samhället. Erfarenheten talar för att det är så.

Övningar i fält behövs
Skall kunskapsutvecklingen verkligen prioriteras - vilket den bör - måste också personal och organisation övas kontinuerligt och då också på operativ nivå. Simulatorer och dataspel i alla ära, men de kan inte ersätta praktiska övningar. Det mänskliga kollektivet är alltför irrationellt för att man i dataspel skall förutse all friktion enskilda och förband kommer att ställa till med för varandra. Psykologin i befälsföringen måste tränas i fältmiljö under påfrestningar.
Krigs- och grundorganisationerna får därför inte göras större än att försvaret inom den givna ekonomiska ramen också har råd med en omfattande övningsverksamhet. Jag har därför förståelse för att Jan FT Mörtberg går i replik (i "Avvecklar Överbefälhavaren existensförsvaret?") mot Helge Gards orealistiska tankar på ett än större försvar. Eftersom jag har stora krav på saklighet hos lärarna på en forskningsförankrad försvarshögskola måste jag emellertid rätta honom på en punkt.

Tydligt ansvar och ökad decentralisering
Under rubriken "Ständigt i efterhand" skriver han "Ett år senare kaderorganiserade Sverige sina krigsförband (VI 90)". Om Mörtberg tittar i VI 90 så var syftet med kaderorganisationen inte att höja beredskapen för att omedelbart möta ett angrepp, utan att klara ut ansvaret för förbandens krigsduglighet (kvalitet), som varit oklart och splittrat förut, och möjliggöra den ökade decentralisering som också eftersträvades. VI 90:s principer torde i huvudsak vara bra även för 2000-talets försvar. Samtidigt påbörjades en utveckling mot kostnadsbesparingar genom sänkt beredskap för försvar av landet genom differentierad krigsduglighetskrav och förrådsställning i "storförråd". Brigaderna fick i tur och ordning uppgift att förbereda genomförandet av internationella uppdrag.

Ogrundat påhopp
Den omfattande och tydliga decentraliseringssträvan som präglade reformerna runt 1990 synes också ha gått Erik Lidén förbi, som av någon anledning känner behov av att angripa mig i de mest udda sammanhang och nu i ett porträtt av den nya FHS-chefen i samma nummer av Vårt Försvar. Om det emellertid det som avses, så är det rätt att jag angrep lokal nivå för deras agerande i grundorganisationsfrågorna. Enligt min uppfattning välbefogat. Det var egentligen ett försvar av försvarsgrenscheferna, till vilka jag delegerat ansvar för effektiviteten i fredsproduktionen och därmed (med utgångspunkt i vissa operativa principer) strukturen i grundorganisationen. Lokala chefers angrepp på försvarsgrenschefernas förslag var många gånger osakliga och opportunistiska.
Jag ansåg dessa offentliga gräl och de möjligheter till politisk kohandel de skapade som skadliga för försvaret och dess personal. Min efterträdare har tvingats till samma konstaterande, trots att han på ett annat sätt försökte ta med lokal nivå i underlagsarbetet. Så jag vidhåller mitt förslag att det är bättre - för försvaret och dess personal - att vi återgår till den gamla tidens politiska fredsorganisationsutredningar, som förankrade sina förslag innan de offentliggjordes. Erik Lidén råder jag att studera de dokumentationer som finns om reformerna. De präglas av decentraliserat ansvarstagande, inte minst för det nya MHS/FHS. Men sanningen är kanske inte så viktig.

Bengt Gustafsson är f d överbefälhavare