Reportage  Bilder
Daniel Brolén:
Rumänien i det nya Europa

Många stater i det f d östblocket vill komma in i NATO. Författaren skrev i VF 5-6/98 om Bulgarien. Rumänien som vid NATO-mötet i Madrid 1998 uttryckligen nämndes som tänkbar framtida medlem har genom senare tidens inrikespolitiska oro fått sina chanser försämrade.
Rumäniens strävan efter NATO- och EU-medlemskap är uppriktig, men överensstämmer inte med den mognad som krävs för medlemskap. Trots västs tal om NATO:s och EU:s fortsatta utvidgning är framförallt medlemskap i EU inte aktuellt inom en överskådlig framtid. Det finns en rumänsk rädsla för att bli en del av en säkerhetspolitisk gråzon mellan NATO och Ryssland om landet inte blir en del av den västliga gemenskapen.

Den instabilitet och turbulens som följde efter det blodiga störtandet av regimen Ceausescu i december 1989 präglar fortfarande landet. President Ion Iliescus regeringar dominerade politiken mellan 1990 och 1996. Regeringarna, bestående av gamla kommunister och nationalister, präglades dock, liksom oppositionen, av inre strider. Iliescus hängivenhet till demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter kom snart att mötas med stor misstro i väst. Efter 1989 har ett protodemokratiskt institutionellt ramverk etablerats, men landet lever knappast upp till de utfästelser som krävs hos medlemmar av Europarådet och kan inte räknas som en rättsstat.
Den försiktiga reformpolitiken ledde till social oro och sänkt levnadsstandard. I september 1991 for över 80 000 gruvarbetare till Bukarest och försökte storma parlamentet i protest mot den förda politiken. I januari 1999 tågade gruvarbetarna åter mot Bukarest, men marschen avbröts innan gruvarbetarna nått huvudstaden sedan regeringen gjort stora eftergifter för protesterna.
Valen i november 1996 innebar ett maktskifte och en kursändring av politiken. Den nya koalitionsregeringen utlovade politiska, sociala och ekonomiska reformer. Valet av Emil Constantinescu till president den 17 november samma år var första gången en statschef utbytts i en demokratisk process i stället för som tidigare genom död, avrättning eller coup d'état.
Även den nya regeringen präglades av splittring och oförmåga att genomdriva reformer. Motsättningarna utmynnade under april 1998 i en utdragen regeringskris som ännu inte är helt löst. Krisen visar åter på landets instabilitet och oförmåga att genomdriva beslutade reformer. Trots svårigheterna har den nya regimen en historisk möjlighet att lägga grunden till ett livsdugligt civilt samhälle.

Rumänien och väst
Under 1990-talet har Rumänien successivt närmat sig EU och NATO. 1993 undertecknades ett associationsavtal med EU. 1995 ansökte man om medlemskap i NATO. Aktivt deltagande i NACC och PfP ses som konkreta närmanden till att uppfylla medlemskapskriterierna. Före maktskiftet 1996 hade denna politik inte denna tydliga inriktning. Idag upplevs inga militära hot, men landet gränsar till flera oroshärdar; Bulgarien i söder, Ukraina och Moldavien i norr och nordost och Jugoslavien i väst. Kollektiv säkerhet ses som det enda sättet att garantera landets säkerhet och nå långsiktig stabilitet i regionen.
NATO- och EU-medlemskap anses naturligt, då Rumänien som ett latinskt centraleuropeiskt land hör hemma i den västliga civilisationen. Medlemskap skulle även stärka demokratin i landet. Rumänien inbjöds inte att inleda medlemskapsförhandlingar med NATO och EU under 1997, bl a p g a den politiska instabiliteten och att de ekonomiska och sociala skillnaderna är för stora. Det finns en rumänsk rädsla för att en begränsad NATO-utvidgning österut (läs till Ungern) skulle kunna skapa nya skiljelinjer i regionen och att Rumänien därmed kan bli en del av en säkerhetspolitisk gråzon mellan Ryssland och NATO och eventuellt hamna i en rysk intressesfär. Rumänien är i stor utsträckning antiryskt per definition.

Relationen med ungrarna
I Rumänien bor ca 1,7 miljoner etniska ungrare och efter 1989 har motsättningarna mellan dessa och rumänerna fortsatt. I spåren av den svåra ekonomiska och sociala situationen har flera extremt nationalistiska rumänska partier bildats och även varit representerade i flera regeringar. Rumänien är idag definierat i etniska termer. Ungrarna har drabbats av officiell sanktionerad diskriminering och deras rättigheter har beskurits. Denna konflikt har präglat både inrikes- och utrikespolitiken. Eftersom NATO och EU inte släpper in nya medlemmar med sådana motsättningar, undertecknades i september 1996 ett avtal som inkluderar grundläggande minoritetsrättigheter och den gemensamma gränsens okränkbarhet. Relationen mellan länderna har förbättrats avsevärt sedan regimskiftet 1996, men den är fortfarande skör och parterna vet att den kan försämras lika fort som den förbättrades, och den avgörs i stor utsträckning på lokal nivå, oavsett vad regeringar och parlament har för avsikter.

Försvarsmakten
Försvarsmakten genomgår en omfattande omorganisation. De prioriterade målen är att inom CFE-avtalens ramar finna en balans mellan kvalitet och kvantitet och uppnå NATO-interoperabilitet. Tillståndet inom den omoderna rumänska försvarsmakten är på vissa håll katastrofalt dåligt. I flygvapnet har det bristande underhållet och få flygtimmar resulterat i återkommande haverier. Rumänien deltar dock aktivt i olika former av regionalt militärt samarbete och har undertecknat flera bilaterala avtal med bl a Ryssland och Ungern.

Rumänien vid ett vägskäl
Rumäniens väg mot demokrati och marknadsekonomi är lång och svår. Stora omställningar måste till för att den skall lyckas. Endast en förbättring av den sociala och ekonomiska situationen kan dämpa den sociala oron och etniska motsättningar. I annat fall är landet dömt till fortsatt instabilitet, vilket omöjliggör medlemskap i NATO och EU.
Det östkristna Rumänien har inte samma historiska och kulturella samhörighet med väst som de centraleuropeiska staterna, vilket gör att landets integration och deltagande i det västliga samarbetet blir mer komplicerat. Det är en enorm utmaning att komprimera sek-lers historiska utveckling på några få år. Nödvändiga lagar kan stiftas, men detta ändrar inte det normsystem som styr människornas beteende att skapa det nödvändiga och livsdugliga civila samhälle som är ett måste för fungerande marknadsekonomi och demokrati.
Trycket på samhällets omställning och människorna att genomföra "det stora språnget" och bli en del av väst, liksom befolkningens krav på förbättrade levnadsvillkor, kan bli en övermäktig uppgift för regeringen, vars reformpolitik därmed kan förlora sin legitimitet. Den senaste regeringskrisen liksom gruvprotesterna, visar att landet fortfarande präglas av instabilitet och svårigheter att bryta ett historiskt mönster.
Skulle nationalistiska och chauvinistiska partier åter komma i regeringsställning finns det risk för försämrade relationer med Ungern och med den ungerska minoriteten i Rumänien, som i sin tur kan bli mer separatistisk. Samtidigt kommer Ungern inom några år att vara porten västerut mot NATO och EU. Framtiden för Rumänien är således mycket osäker.

Daniel Brolén har ett forskningsuppdrag vid FOA 1 avseende centraleuropeisk säkerhetspolitik