Carl Johan Ljungberg:

Nytt ljus över finska krigserfarenheter

Det är en finländsk myt att landet skulle stå helt ensamt i svåra lägen, hävdar historikern Heikki Ylikangas vid Helsingfors universitet apropå sin kommande bok om Finlands situation 1940. Finland har nämligen i nyckelsituationer medvetet avstått från hjälp. Bakgrund till Ylikangas studie var den att vinterkriget pågick och att Finland och Sovjet förhandlade om fred varvid ryssarna satte upp ytterst hårda fredsvillkor. Ylikangas påminner samtidigt om att sextio brittiska bombplan och 7 000 soldater i vinterkrigets nyckelskede enligt ett beslut från februari 1940 fanns beredda att till Finlands hjälp sättas in mot ryssarna. Finland tackade dock medvetet nej till detta, och begagnade heller inte den erbjudna hjälpen som ett trumfkort i förhandlingarna med Moskva. Finland valde att klara kriget på egen hand, fast med ett tyskt löfte om revanschkrig.
Ylikangas som härom året utgav en omtalad bok om inbördeskrigets strider i Tammerfors har denna gång inte haft tillgång till nya källor. Han tolkar däremot kända fakta utifrån en delvis ny syn på Finlands militärstrategiska och diplomatiska mål.

Tyska löften
Den finska fronten stod enligt finsk bedömning 1940 inte inför något snart sammanbrott. Den finska ledningen upplevde att den ännu ägde viss handlingsfrihet. Statsminister Ryti fick samtidigt från fältmarskalk Göring i Berlin besked om att de gränser som ryssarna var beredda att godta inte skulle komma att bestå. Möjligheten att Finland med tyskt stöd skulle kunna återta Karelen låg sålunda öppen. I denna vetskap valde den finska regeringen att trots allt godkänna Moskvafreden. Denna innebar att tolv procent av landets yta avträddes, samt att en tiondel av befolkningen måste omflyttas.
Hade ett fransk-brittiskt militärt ingripande 1940 kommit att ske, skulle det knappast militärt ha betytt så mycket. Politiskt hade däremot en invasion, eller hotet om en sådan, haft mycket stor betydelse. Enligt Nationernas Förbunds alltjämt gällande stadga förelåg även en sådan rätt att hjälpa Finland. I Moskva fruktade man uppriktigt vilka följderna blivit av att Skandinavien ställdes under allierat beskydd. Att den finska ledningen avstod från sådan hjälp har förklarats med oro för att dra in landet i ett storkrig. Men detta skedde ändå på tysk sida ett år senare. Att den finska ledningen vacklade så pass länge, innan den valde att godta Moskvafreden, menar Ylikangas, tyder ändå på att denna hjälp av finnarna sågs som betydelsefull.

Dolda allierade motiv
Avsikten med det allierades erbjudandet var förstås inte primärt en omtanke om Finlands självständighet. Syftet var att dra med Norden i den antityska alliansen. I bilden fanns också önskan att få tillgång till den svenska malmen.
Om Finland accepterat den militära hjälpen, påpekar Ylikangas, hade nya perspektiv öppnat sig. Finland hade tagit plats bland västmakterna. Sovjet hade avstått från kravet på Karelen. Inget fortsättningskrig hade utspelats. Och gränslinjen mellan Tyskland och västmakterna hade gått igenom Norden. Sverige, Norge och Danmark hade blivit militärt indragna i världskriget. Tyskland kunde mycket väl ha stått som segrare, men Finland torde likafullt ha blivit krigets förlorare.

Spärr över Finska viken
Om Ylikangas arbetar med kända fakta bygger däremot pol dr Jari Leskinen på tidigare hemliga uppgifter som rör ett våghalsigt finsk-estländskt samarbete av vital betydelse som kom till efter svensk inspiration och pågick under hela 1930-talet.
Planen gick ut på att spärra av inloppet till Finska viken för att kontrollera (ryska) marina rörelser i dessa farvatten. Spärren skulle anbringas på det smalaste stället. Genom ett kustartillerifort på Makilo vid Porkala på finska sidan och tungt kustartilleri bl a på Nargö och fastlandet invid Tallinn, i förening med mineringar i krigslägen däremellan, skulle ryska sjöstridskrafter direkt kunna hindras att ta sig ut på Östersjön.
Idén om en spärr hade prövats redan av ryssarna, som efter nederlaget i det rysk-japanska kriget 1904-05 hade byggt ett fort med grova 12-tumspjäser på Makilo sydväst om Helsingfors liksom ett motsvarande fort på den estniska sidan. När ryssarna 1918 utrymde Finland förstördes visserligen fortet. Men avspärrningsidén blev åter aktuell kring 1930. Det berodde på diskussioner som då fördes med den svenska försvarsledningen, vilken oroades av hur ett demilitariserat Åland öppnade landets östra flank för ryssarna. Åland var lika känsligt från finsk synpunkt. Svenskarna påminde sina finska kolleger om den tyska spärren och uppmanade dem att kontakta estländarna i frågan.

Ändrade förutsättningar
Tidsläget var kritiskt. En finsk-estnisk samverkan inleddes snart och drevs intensivt och med svensk vetskap under hela 1930-talet. Den omfattade gemensamma marinövervaknings- och eldledningssystem, liksom besök, övningar och krigsspel. Planer på en ubåtsspärr fanns även. Till hjälp för kommunikationerna tjänade en sjökabel som ryssarna lagt ut. Via förbättring av batteriernas granater kunde räckvidden utsträckas till hela 42 kilometer. Avtal fanns om att estniska ubåtar i fall av krig skulle underställas finskt kommande. Planerna var på intet sätt okända för den finska politiska ledningen. En av de varmaste anhängarna av detta samarbete var president Svinhufvud.
Givetvis ändrades hela läget i och med de ryska flottbaserna och ockupationen av Baltikum. När tyskarna 1941 angrep Sovjet kom spärren att användas, fast nu med tyskarna på andra stranden. Sjötrafiken på Östersjön behövde därmed inte riskera att störas av ryska ubåtar.
När Porkala 1956 återlämnades till Finland förstördes fortet helt. Men faktiskt ansågs spärren i det läget alltjämt ha sådan betydelse, att de ryska militärerna ställde sig avvisande till att basen återlämnades.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare