Litteratur  Bilder

Kjell Nordström:

Uppbrottet från Mao

Enpartidiktatur är en nödvändig garanti för framgång i arbetet med att utveckla Kina till en stark socialistisk stat, dekreterade statschefen Mao Zedong då den kinesiska folkrepubliken 1949, alltså för femtio år sen, bildades. Politisk centralstyrning krävdes för att hålla samman landet. Medborgarna var till för staten, inte tvärtom. Inga andra läror än Maos ägde giltighet: forskningsresultat godtogs bara om de överensstämde med Maos ortodoxi. Författare och konstnärer skulle gestalta maoismens väsen. Uppstickare bestraffades strängt.

Marknadsekonomi för tillväxt
Som uppstickare råkade Deng Xiaoping också illa ut när han på 60- och 70-talen skisserade program för ekonomisk tillväxt. Två gånger föll han i onåd och avskedades. Men bara två år efter Maos död 1976 antog kommunistiska partiets centralkommitté Dengs moderniseringsprogram. Genom ekonomisk tillväxt, hävdade Deng, skulle medborgarnas välfärd öka och Kinas naturbestämda position som en ledande världsmakt nås. Marknaden skulle styra produktionen: industri, jordbruk, försvar och vetenskap skulle prioriteras, sanningen sökas i fakta, beslut delegeras från centrala organ till företagen. Samhället skulle öppnas så att västerländsk teknologi kunde tillgodogöras. Allt som allt: maoismen skulle monteras ned.
Rejäl ekonomisk tillväxt, runt 8% per år, har det blivit. Hittills har Kina stått emot Asienkrisens verkningar: valutan har inte devalverats, inflationen har hållits i styr (februari 99). Alltjämt spår USA-ekonomer att Kina är en av världens ekonomiska stormakter omkring år 2020.

Öppenhet och åtstramning
Annat har hänt. Diktaturen har luckrats upp, påpekar Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur, i sin bok Från Mao till Mammon (Ordfront 1998). Privata företag svarar för stor del av dynamiken i ekonomin. Medborgarnas rättssäkerhet har (om man ser till lagarna) ökat. Författare tillåts kritisera Mao. Det är inte längre självklart att ledare på provinsnivå följer Pekings direktiv. I somras skrev Kina under FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Men utvecklingen har inte bara gått uppåt och framåt. Övergången från plan- till marknadsekonomi har lett till kraftigt ökad arbetslöshet. Korruptionen är omfattande, likaså kriminaliteten. En aidskatastrof hotar.
Perioder av öppenhet har omväxlat med perioder av åtstramning. F n råder åtstramning: yttrande-, mötes- och föreningsfriheten har kringskurits; domarna nyligen mot dem som "hotat statens säkerhet" därför att de velat grunda ett demokratiskt parti eller fackföreningar utanför kommunistpartiets kontroll är hårda. Flera intellektuella har flyttat utomlands för att kunna verka.

Bräcklig fasad
Det som framför allt bestämt när åtstramning ska ske har varit hotet mot partiets ledande roll. Deng och hans efterföljare har hållit fast vid Maos tes om enpartidiktatur - under 80-talets senare del dock utan tillräcklig fasthet. Om tyglarna dragits åt tidigare hade 1989 års uppror och massakern på och kring Himmelska Fridens torg aldrig ägt rum. Utåt står partiet enat kring enpartidiktaturen men, säger Lodén, "denna enighet är en bräcklig fasad som kan rämna när som helst". Premiärminister Zhu Rongji förmodas inte ha samma bindning vid dogmen om enpartidiktatur som president Jiang Zemin.

Aggressivare nationalism
Bokens underrubrik är "idéer och politik i det moderna Kina". Lodén spänner, engagerat och instruktivt, över en stor men inte allomfattande bredd. Kulturen har företräde. Att USA enligt kinesisk propaganda söker hindra Kinas tillväxt nämns; i övrigt ägnas kinesisk säkerhetspolitik ringa utrymme. Fakta går emellertid att få i andra dokument, t ex den engelskspråkiga tidskrift som China Institute for International Strategic Studies i Peking utger och vars innehåll är centralt sanktionerat. Ett ledande tema i tidskriften är att Kina varken på kort eller lång sikt avser att delta i kampen om global hegemoni. Till stöd för tesen anförs att försvarets andel av ekonomin minskat från 4,63% 1978 till 1,03% 1997. (Som jämförelse kan nämnas att Henry Kissinger 1997 angav siffran vara 5,7%. Kissinger, den amerikan som kommit politikern Deng närmast inpå livet, omnämns inte alls i Lodéns eljest omfångsrika dokumentation.)
I takt med att Kina blir militärt starkare, säger Lodén, ökar risken för att regimen ska börja bruka våld eller hot om våld för att uppnå sina utrikespolitiska målsättningar. Som kommentar till den nationalism/patriotism som växt fram i tomrummet efter kommunismen säger Lodén: "Tyvärr ligger det i patriotismens natur att definiera sig mot omvärlden".

Demokratisk federation?
När blir Kina starkare? Jiang Zemins vision vid partikongressen 1997 var ett "rikt, starkt, demokratiskt och kulturellt avancerat land" vid mitten av 2000-talet, alltså rätt långt bortom 2020. Ett demokratiskt Kina? I ett längre perspektiv, säger Lodén, "är det svårt att tro att stabiliteten kan upprätthållas utan demokratiska beslutsformer". Han tillägger, samtidigt djärvt och försiktigt formulerat: "Mot bakgrund av de regionala och kulturella skillnader som Kina rymmer förefaller det tilltalande att ... föreställa sig det framtida demokratiska Kina som en federation av stater med stor inre självständighet men med en gemensam utrikespolitik". Visionen (eller förhoppningen) inbegriper även Taiwan och Tibet.

Kjell Nordström är generalmajor