Händelseutvecklingen kring PKK-ledaren Öçalans fristad i Rom och kravallerna efter hans gripande ger en försmak av en typ av gränsöverskridande lågnivåkonflikter, som kan bli allt vanligare i Europa. En extremiströrelse tar sin verksamhet utomlands och får en oförberedd demokratisk regering att stöta sig med en gammal allianspartner. En otrevlig fråga tränger sig också på - är vi beredda på scenarios som varken polisen eller ett värnpliktsförsvar kan hantera?

På Värnpliktsverkets möten för totalförsvarets informationschefer i början av 90-talet var det alltid en flicka som frågade om jag kunde presentera "hotbilden". Hon var van från kalla krigets dagar att någon kom och lade på overheadbilden av den nordiska balansen och sade något om Nordkalotten och Östersjöutloppen. Jag var tvungen att göra henne besviken. Det fanns ingen tydlig hotbild att visa upp. Istället blev det en massa nya och invecklade resonemang om utvecklingen i Ryssland, om låg-nivåkonflikter, fredsfrämjande insatser, flyktingströmmar, terrorism, kriminalitet och annat som det svenska värnpliktsförsvaret uppenbart inte var kapabelt att handskas med. Det var svårt att förklara då. Det har inte blivit lättare nu.
Av alla dessa företeelser är kanske lågnivåkonflikten den som är svårast att göra begriplig. Terrorism upplever de flesta människor som något som händer långt borta och som vi bara behöver bekymra oss om när vi väljer turistmål. Ska vi kunna ta sådana hot på allvar så måste vi först försöka åskådliggöra dem.
I sitt inträdesanförande i Örlogsmannasällskapet (utgivet av Försvarsdepartementet 1998 som debattskriften Anpassningsdoktrinen - ett hinder för anpassning) varnar Johan Tunberger för en "förbuskning" eller primitivisering av samhället. Hans exempel på grupper som är beredda att tillgripa våld i det svenska samhället är militanta veganer, nynazister och MC-gäng. Kampen och konfrontationen med det etablerade samhället tenderar att bli viktigare än de mål sådana rörelser säger sig kämpa för. A Clockwork Orange nämns som det litterära verk som kanske bäst pekar ut "den isande framtidsbilden".
Kapitelrubriken i Tunbergers skrift är "gränsöverskridande verksamhet". Och detta begrepp kan också läsas helt bokstavligt. Också extremistiska rörelser rör sig fritt i det gränslösa Europa. Ett intressant exempel på hur en sådan rörelse kan påverka demokratiska stater till åtgärder som går rakt emot deras egna intressen är PKK och Italien. Något liknande det som hände när PKK-ledaren Abdullah Öçalan, gemenligen kallad Apo, damp ner i Rom skulle kunna inträffa också i Sverige. Det är värt att studera händelseförloppet.
Utvecklingen blev senare ännu mer dramatisk när Öçalan gav sig iväg från Italien för att söka en permanent fristad någon annanstans. Inget europeiskt land ville ta emot honom. Genom sympatisörer kom han till Grekland, som smugglade honom till Kenya, där förståelsen för terrorister är minimal efter bomben mot den amerikanska ambassaden. Förrådd, lurad eller kidnappad - i skrivande stund är det oklart vilket - befann han sig strax på ett turkiskt jetplan försedd med handbojor och ögonbindel på väg till fängelse och rättegång. Sympatisörerna gick holmgång i de europeiska storstäderna, något som alla europeiska regeringar fruktade när de vägrade att ta itu med Öçalan, när de hade möjlighet till det. Grekland, som mer än något annat europeiskt land stött PKK, fick ironiskt nog ta emot den mesta vreden.
Istället för PKK kan man t ex sätta in någon fundamentalistisk "befrielserörelse" eller våldsbenägen intressegrupp i någon av Rysslands delrepubliker i scenariot. Apo kan i berättelsen ersättas med vilken terrorist/gerillaledare/frihetshjälte som helst, skäggig eller slätrakad.

Turkiet och kurderna
Under utvecklandet av en nationell identitet har Turkiet negligerat sina minoriteter. Den kurdiska befolkningen i de fattiga sydöstra delarna har fått finna sig i att alla kulturella yttringar är på turkiska. Många har flyttat till storstäderna för att komma bort från fattigdomen. Det betyder inte att kurderna är diskriminerade, de har samma möjligheter att bli generaler, ministrar, popsångare osv. (det finns många exempel) som alla andra medborgare om de ställer upp på det turkiska samhällets villkor. Parlamentets talman - i rang näst efter presidenten - är kurd. En kurd blev nära-på statsminister i vintras.
Eftersom det inte har funnits någon rörelse, som verkat för att förbättra kurdernas kulturella rättigheter inom det rådande politiska systemet, har det uppstått ett politiskt tomrum som det extremistiska PKK kunnat utnyttja. I 15 år har rörelsen fört en terrorkampanj från baser i Syrien och Irak, som resulterat i totalt omkring 30.000 döda, d v s tiofalt mer än vad Chiles Pinochet kan göras ansvarig för. PKK har mördat skollärare, byvakter, kvinnor och barn, skjutit passagerare på stoppade bussar, planterat bomber i storstäderna. Ska man dra någon parallell så blir det närmast med Peru och Sendero Luminoso. Reaktionen har varit hårdhänt, byar har utrymts, befolkning flyttats om.
Under de senaste åren har de turkiska säkerhetsstyrkorna fått överhanden. Baserna i Irak har bekämpats genom räder över gränsen och samverkan med de irakiska kurdiska klaner som leds av Barzani och Talabani. Apos andreman greps i fjol i en skicklig helikopterräd. Genom hot om militärt våld - ett språk som Hafez Assad förstod - lyckades turkarna övertyga syrierna om att mota ut PKK-ledningen. PKK hade länge verkat med Syriens stöd. Assad utnyttjade rörelsen som ett påtryckningskort mot Turkiets utbyggnad av vattentillgångarna - ett gigantiskt projekt som på ett decennium totalt förändrat landskapet i sydöstra Turkiet och på sikt kommer att förändra maktförhållandena i Mellanöstern.
Under decennier har kurder flyttat till Västeuropa. När portarna slogs igen för arbetskraftsinvandring var det lätt att hävda politisk flyktingstatus. Alla kunde ju se att det pågick en konflikt. I brist på politiska alternativ har PKK fått ett fäste bland många exilkurder, som förstärkts genom påtryckningar, kidnappningar, utpressning och mord på avhoppare. I somras efterlystes svenska kurdiska ungdomar, som försvunnit till PKK:s speciella sommarläger för träning och indoktrinering. I Tyskland har rörelsen till och från haft terroriststatus. Kurdiska demonstrationer har gång på gång urartat när extremister tagit ledningen. Inte minst har märktes det sedan Apo förts till Turkiet och PKK-anhängarnas vrede riktades mot grekiska och israeliska beskickningar, politiska partier, FN-organ osv. Tagande av gisslan och meningslös förstörelse har inte precis ökat omvärldens förståelse .
Italien fick först känning av problemet när PKK började skeppa "båtflyktingar" från Mellanöstern till Italien. Opinionen tog intryck av utsvultna människor i trasiga kläder. Underförstått: turkarna måste vara bra grymma om människor flyr på detta sätt!

PKK behärskar gatan
Apo själv var på flykt. Kommunisterna i Duman ville bjuda in honom, kanske av gammal ryggmärgsreflex: vad som är dåligt för Turkiet måste vara bra för Ryssland. Men när han kom till Moskva slängde regeringen Primakov ut honom. Med falskt pass anlände han till Rom.
Den italienska vänstern har påverkats av kurderna. En frontorganisation för PKK, det s k kurdiska parlamentet, fick sammanträda i Rom i somras. PKK:s retorik har fallit i god jord, de f d kommunisterna kan acceptera marknadsekonomi men faller för paroller om befrielsekamp och solidaritet. Att rörelsen finansieras med knarkhandel och bedriver terror borta i Turkiet har inte fått samma genomslag.
Men det fanns en internationell efterlysning från Turkiet, och även från Tyskland. Myndigheterna bollade Apo och hans älskarinna mellan olika sjukhus. Samtidigt började militanta kurder strömma till Rom, gränserna i Europa är ju öppna. De tog snabbt över gatan. Turkiska journalister slogs blodiga me-dan polisen tittade på, ingen vågade ingripa. Bilar stoppades och passagerarna tvingades bevisa att de inte var turkar. Den italienska grönvänster-regeringen våndades, men lät Apo stanna. Den italienska rättvisan kunde inget göra, Turkiet hade på pappret dödsstraff, och till ett sådant land kunde ingen utlämnas. Det hjälpte inte att ingen avrättats på 14 år och att politiker i panik försökte pressa fram en lagändring om att häva dödsstraffet.

Helig vrede
Turkiet är Italiens största handelspartner efter Tyskland, bl a har bil- och textilindustrierna omfattande samproduktion. En helig vrede grep turkarna, som brände flaggor, krossade italienskt kakel på gatorna och tände eld på en Vespa. Föräldrar till stupade soldater demonstrerade dag efter dag utanför italienska ambassaden. Agusta, som låg bäst till för en stor helikopterbeställning från turkiska försvaret, såg sig blåst på en lukrativ order. I vår lilla stad vid kusten körde taxibilarna omkring med plakat att man inte tog italienska passagerare. Talet om handelsbojkott väckte EU, som förstås solidariserade sig med medlemslandet Italien. Endast USA stödde Turkiet. Det behövdes en fotbollsmatch i Istanbul mellan Juventus och Galatasaray (som lyckligtvis slutade 1-1) för att känslorna skulle börja lugna sig. Alla skador är inte reparerade. Båda länderna förlorade miljarder; förlorad goodwill och förgiftade relationer tar tid att återställa.
En italiensk journalist och en turkisk bildirektör som intervjuades i TV under krisens höjdpunkt sade samma sak: massmedierna var medskyldiga. Den första bild som medierna lämnat till den italienska opinionen var att kurderna är förföljda båtflyktingar. Apo blev en massmedial symbol, som inte kunde smusslas undan. Därför kunde han heller inte utvisas. Förvisso satte också den snabba mobiliseringen av militanta PKK-anhängare beslutsfattarna under tryck. Alla vet hur våldsamma de kan bli och ingen vågade ta risken att Roms gator skulle flöda av blod och krossat glas. Den tyska grön-vänster-regeringen gjorde precis samma bedömning när man lite senare meddelade att man inte ville ha Apo utlämnad till Tyskland. Det skulle kunnat bli sammanstötningar mellan turkar och PKK-anhängare på gatorna. Feghet, sade oppositionen. Fast ingen politiker vågar säga det så har gatans parlament blivit en maktfaktor att räkna med. Med facit i hand kan man säga att Tyskland missade en chans när man inte ställde Apo inför rätta. Nu kom kravallerna i alla fall.
Scenariot visar hur en extremiströrelse kan diktera skeendet i ett demokratiskt land. Grupper av flyktingar och invandrare tar med sig sina konflikter och fortsätter dem i sitt värdland. När en våldsam separatiströrelse är på väg att undertryckas i sitt hemland kan det vara mer lönsamt att fortsätta aktiviteterna någon annanstans. Precis när Apo-affären började var den turkiske rikspolischefen i Tyskland för att informera om en extrem religiös sekt bland turkiska gästarbetare, uppkallad efter ledaren Kaplan, som bl a planerat kamikazeanfall mot Atatürks mausoleum i Ankara med ett hyrt privatplan under nationaldagen. Dess mål är att skapa en islamsk stat. I Turkiet är sådana aktiviteter förbjudna, men i det toleranta Tyskland går det för sig. Som den italienske journalisten sade avslutningsvis i den turkiska TV-intervjun: kurderna var ert problem, nu är de vårt problem också.
Fallet visar vilka svårigheter det alltjämt finns att bekämpa gränsöverskridande terrorism och kriminalitet i Europa, där olika regeringar har olika definition på vem som är terrorist, bov eller legal motståndsman. Samma svårigheter fanns tidigare att bekämpa ETA, som länge fick fristad i Frankrike. Det är långt mellan högtidstalen om gemensamma ansträngningar och den praktiska tillämpningen.
En annan fråga, som också är värd att ta upp i detta sammanhang, är vilka resurser en stat bör ha för att inte råka illa ut vid en lågnivåkonflikt. Italien har en förvirrande uppsjö av ordningsmakter från halvmilitära Guardia di Finanza och Carabinieri till nationella och lokala polisstyrkor, hur väl de är samordnade kan inte jag bedöma. Tyskland har Bundesgrenzschutz med elitstyrkan GSG 9. Storbritannien har de hemliga militära SAS och SBS, som tränar fritagning av gisslan osv. Vad har Sverige?

Nationella trauman
Tunberger menar att Sverige som nationalstat löper mindre risker än många andra att drabbas av en allvarlig lågnivåkonflikt, men att nationen kanske är särskilt sårbar just genom sin relativa trygghet; han nämner U-137, Palme-mordet och Estonia-olyckan. Onekligen rev dessa händelser upp större sår i Sverige än de skulle gjort på andra håll. Ställda inför det oväntade hade myndigheter och politiker svårt att vidta adekvata och förtroendeingivande åtgärder. Oförmågan ledde till segdragna och plågsamma förtroende- och informationskriser som växte till nationella trauman. När officiella förklaringar inte lät tillräckligt trovärdiga så uppstod de vildaste konspirationsteorier. Fortfarande kräver folk facit.
Tunberger menar också att det är högst troligt att vi kommer att beröras av verkningarna av lågnivåkonflikter, t ex om svenska förband måste rycka in för att skydda och lyfta ut svenska medborgare ur en stridszon. Förväntningar och krav kan komma att ställas på avsevärd svensk medverkan i internationella operationer i vårt eget närområde.
När U-137 gick på grund fanns till en början inga lämpliga, utbildade förband gripbara för att bevaka inkräktaren. Så småningom kom kustjägare - de enda tillgängliga elitsoldaterna - till platsen, gick i ställning och uppträdde allmänt hotfullt med målade ansikten och skarpladdade vapen. Show, sade många. Men hade ens deras utbildning och disciplin räckt till om ryssarna försökt en fritagning eller öppnat eld?
Det finns alltid stora risker om en militär insats av detta slag går snett. Hösten 1939 internerades en flyende polsk ubåt i Estland och en vaktpost ställdes på kajen. Men besättningen kom på andra tankar, avväpnade posten och seglade iväg till England. Detta togs av Sovjetunionen som förevändning till krav på baser, eftersom Estland inte kunde svara för sin neutralitet. Vi vet fortsättningen.
Just när det gäller skyddet av kusten har det utvecklats en organisationsflora som ett litet land som Sverige knappast kan ha råd med. Båtar i många olika målningar uppträder med delvis överlappande ansvarsområden: sjöräddning, sjöpolis, tull, kustbevakning, marint hemvärn, kustartilleri och flotta. Beväpningen varierar från ingenting till sjörobot. I luften surrar flyg från flygvapnet, marinen och kustbevakningen. Det finns historiska skäl för detta, men skulle inte sammanslagningar öka effektiviteten? Kan man bortse från risken för situationer som obeväpnade polisiära enheter inte kan hantera och där tungt beväpnade militära enheter saknar både befogenhet och utbildning?

Ökad professionalism
Det finns situationer - i lågnivåkonflikter, vid hävdandet av suveränitet, terroristangrepp, våldsamma upplopp, kapningar, fritagningar, räddningsoperationer i konfliktområden osv. - där det är av yttersta vikt att statsmakten snabbt får kontroll över händelseutvecklingen. Förhandlingar blir meningslösa om motparten tror att statsmakten inte vågar eller kan. Då måste det finnas möjlighet att sätta in exakt så mycket våld som behövs.
Skotten i Ådalen satte punkt för möjligheten att använda värnpliktiga för polisiära uppgifter i Sverige. Under många år fanns motioner på värnpliktsriksdagarna med krav på formellt förbud. Men när hotbilden inkluderar "förbuskning" och lågnivåkonflikter kryper denna ytterst otrevliga fråga tillbaka. Den svenska polisen kan mobilisera resurser för att hantera fotbollshuliganer och piketgrupper som kan ingripa vid Norrmalmstorgsdramer - men sedan? PKK har visat sig vara en svår nöt för polisen i flera länder. Vad händer när totalt hänsynslösa terrorister från t ex den ryska maffian eller fundamentalistiska rörelser släpps loss i Västeuropa eller gatorna fylls av gränsöverskridande fanatiker? Tydligen jäser missnöjet i den svenska polisens elitstyrka; kanske har den organisatoriskt hamnat fel.
Motionärerna på värnpliktsriksdagarna hade rätt i att vanliga värnpliktiga inte är särskilt lämpliga att hjälpa polisen. De israeliska värnpliktigas insatser mot den palestinska Intifadan väckte mycket oro, många var rädda för att dessa ideliga slagsmål skulle brutalisera hela det israeliska samhället. De som klarade situationen bäst var de tuffa soldaterna i gränsskyddet. Tunberger har ett klokt memento: den försvarsmakt som bäst klarat sin uppgift utan att förlora sin själ i denna typ av operation är den högt professionella brittiska armén i Nordirland.
När polisen inte räcker till finns bara det militära försvaret kvar. Om det ska kunna spela en roll även vid sådana typer av hot krävs ökad professionalism. Och det kan man förstås bara köpa till priset av minskad numerär.

Författaren är frilansskribent bosatt i Turkiet