Referat  Bilder

Bo Hugemark:

Sälen-konferens i skuggan av pengakrisen

Varje CFF-konferens har sin speciella karaktär och atmosfär, som inte bara beror på de aktuella temana. Ibland är det två konferenser, en i media, en i kongressalen. Som 1997 då Arboga-affären och försvarsministern exploderade och ingen längre minns vad konferensens tema var.
I år trängde verklighetens stridslarm in i konferenssalen. Efter försvarsministerns obligata hyllning av regeringens försvarspolitiska nytänkande kom ÖB:s kärva utskåpning av den senaste tidens finanspolitiska trixande som i ett enda slag berövat försvarsmakten 9 miljarder i materielanslag.

Från pengapolitik till säkerhetspolitik hade ÖB rubricerat sitt anförande. Titeln var inte en beskrivning av hur det var utan hur ÖB tyckte det borde bli. Han hänvisade till att han vid förra årets konferens hade begärt att få lägga om kursen mot bakgrund av det ändrade världsläget. För detta hade han fått gehör. "Politikerna kom med på tåget. Regeringen krävde in underlag för en ominriktning av försvaret…. Vi i försvaret var tillfreds - vi önskade förändring, trots att vi visste att vi därmed skulle bli mindre.
Sedan övergick säkerhets- och försvarspolitiken i pengapolitik."

Försvaret hade drabbats av ett blint sparbeting i stället för att man analyserade vilket försvar som behövdes som ett medel för säkerhetspolitiken i den föränderliga världen. En förklaring fann ÖB hos många politikers brist på förståelse och djup förankring för försvaret - i motsats till det folkliga stöd försvaret åtnjuter.
Kanonaden (eller flygbombardemanget) fortsatte under den efterföljande presskonferensen. Det plötsliga sparbetinget betecknades som oansvarigt och som mänsklig och materiell kapitalförstöring.

Vem fick sista ordet?
Kulmen på den fräna kritiken kom i ÖB:s svar på moderatorn Ulf Wickboms fråga som ställdes till varje föredragshållare om vad som var den största osäkerhetsfaktorn i framtidsutvecklingen. Försvarsministern svarade, inte oväntat, "utvecklingen i Ryssland". ÖB sade "Regeringens försvarspolitik".

Många deltagare häpnade, inte minst journalisterna, och så fick vi floden av mediakommentarer, ofta på temat "håller ÖB på att bädda för sin avgång?"
Försvarsministern, som är fri från prestigebeteende, gick dock inte in i någon hårdare polemik mot ÖB. Rimligen bör han ha haft viss förståelse för militärens upprördhet; de hade ju stått på samma sida mot finansministern och regeringens stödpartier innan statsministern körde över honom.

Desto hårdare formulerade han sig i en märklig diskussion med en representant för ett av stödpartierna, miljöpartiets Lars Ångström. Denne begärde ordet efter försvarsministerns tal och betygade sin stora uppskattning; det överensstämde helt med miljöpartiets syn. Det gjorde det inte alls, replikerade von Sydow. Regeringens samarbete med vänstern och miljöpartiet omfattade inte försvarspolitiken. Jo, genmälde Ångström, han höll helt med vad försvarsministern sagt. Men försvarsministern stod på sig: rege-ringens linje i försvarspolitiken var en helt annan än miljöpartiets, som vilade på en helt orealistisk verklighetssyn.
I denna debatt fick försvarsministern sista ordet. Det fick han knappast i den senare praktiken. Regeringens överenskommelse med centern - dagar senare fick ett uttryckligt stöd av miljöpartiet. ÖB:s på presskonferensen uttalade hopp om att partiledaröverläggningar skulle ge andrum för en ordnad omstrukturering hade därmed kommit på skam.

Cirkelresonemang
Den av försvarsministern prisade försvarsberedningens betänkande var föremål för en särskild genomgång av beredningens ordförande, ambassadör Lars Danielsson. (Innehållet i betänkandet refereras på sid - i detta nummer). Moderaterna hade inte deltagit i slutjusteringen, och deras försvarspolitiske talesman, Henrik Landerholm förklarade varför. Han ansåg att betänkandet på det hela taget innehöll bra analyser och hållbara slutsatser men att svagheterna låg i det som fattades. Bland annat:
? Försvarsekonomin: beredningen förbigick det som vållat de akuta problemen, anslagsförordningens konsekvenser i dagsläget. Men den stora bristen var att här saknades en koppling mellan långsiktiga ekonomiska ramar och de grundläggande resonemangen om försvarets uppgifter. ÖB hade uttryckt det mer drastiskt: "Det finns föga substans i försvarsberedningens slutsatser, lik förbaskat hade prislappen blivit fastsatt."
? Försvarsmaktens internationella uppgifter: här fanns ett svårförklarligt motstånd mot deltagande med flyg- och sjöstridskrafter.
? Personalförsörjningen: en förändrad affärsidé måste leda till att man omprövar stödsystemen. Det gäller inte minst personalförsörjningen där det måste ske en samlad översyn av alla personalkategorier.

Ulf Wickbom hade noterat en märklighet i en central punkt i betänkandet, det som sägs om det försvunna invasionshotet: "Försvarsberedningens bedömning är att ett invasionsföretag syftande till ockupation av hela eller delar av Sverige inte ter sig möjligt att genomför under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har kvar en grundläggande försvarsförmåga." Var inte detta ett rent cirkelresonemang? Han fick understöd från golvet och Lars Danielsson medgav att här hade man inte nått ända fram. Någon slags precisering av "grundläggande försvarsförmåga" krävdes för att påståendet skulle bli meningsfullt.

Detta är naturligtvis inte en fråga av rent akademiskt intresse. Man kan konstatera att i debatten används i regel bara meningens första sats. Hotet är borta, punkt. Så till exempel i regeringens utrikesdeklaration en tid senare. Slutsatsen är given: det behövs inget invasionsförsvar på tio år. Men i stället säger försvarsberedningen att så länge vi har ett invasionsförsvar finns det inget invasionshot. Det är en viss skillnad.

Ha kakan och äta den
Från folkpartihåll framfördes att beredningen borde ha tagit en djupare diskussion om NATO-frågan. Här är den politiska låsningen fortfarande stark, vilket klart framgick i utrikesminister Anna Lindhs föredrag dagen därpå, där det kort konstaterades att vår militära alliansfrihet var "en tillgång i vår region." Hur förklarades inte närmare, och i samma anförande talades om att "NATO etablerat sig som den centrala aktören för större militära krishanteringsoperationer i Europa" och att Sverige kunde "delta i ett brett spektrum av militära och andra fredsfrämjande insatser, med vid geografisk spridning och under olika typer av ledning: FN, OSSE, NATO, Västeuropeiska unionen eller en enskild lead nation."
Tidigare hade försvarsministern talat om vår strävan till inflytande över der fredsfrämjande insatserna genom ett s k politiskt -militärt ramverk för framtida NATO-ledda Partnerskap för fred - operationer. Helt förklarligt undrade en del över varför man absolut inte ville ta det steg som skulle ge detta inflytande automatiskt - regelrätt medlemskap. Sveriges strävan såg ut som att vilja ha kakan och äta den.

Fokus på Baltikum
En intressant belysning av denna säkerhetspolitiska diskussion gavs genom redogörelser för totalförsvarets internationella uppgifter av generallöjtnant Johan Hederstedt, försvarsdepartementet, viceamiral Frank Rosenius, ställföreträdande ÖB och generaldirektör Lennart Myhlback, Räddningsverket. En besökare från 1970-talet skulle ha haft svårt att i de två militära redogörelserna känna igen alliansfriheten. De var också långt från den "blå basker-kultur" som till bara för några år sedan präglade debatten om våra internationella engagemang.

Johan Hederstedt framhöll att svenska förband måste klara fredsframtvingande uppgifter; det var allt svårare att i förväg veta hur en konflikt kunde utvecklas och vilken karaktär en internationell insats kunde få. Därför behövdes tungt utrustade enheter. Stridsvagnars stora värde hade visat sig i Bosnien. Det var inte tal om olika slags förband nationellt och internationellt, strukturen måste vara likartad för alla operativa insatstyrkor. Det gällde även förmågan att samverka med NATO. Hederstedt uttalade också klart att vi måste utveckla samverkansförmåga även för sjö- och flygstridskrafter.
Detta tryckte även Frank Rosenius på. Hans anförande hade en tydlig inriktning på Östersjön och Baltikum. Sverige borde aktivt hjälpa de baltiska staterna att utveckla sina försvarsmakter och samverkansmässigt knyta dem till Sverige. Främst inom ramen för Partnerskap för fred - som han betecknade som en mycket konstruktiv skapelse.

Ett annorlunda ryskt hot
Det baltiska perspektivet var förhärskande i konferensens mest inspirerade och inspirerande föredrag "Internationell säkerhet - ett tvingande nationellt intresse" av forskningsledare Robert Dalsjö, FOA 1. Han inledde med en frän vidräkning med de militärer, "hot- och regementskramare", som "hellre ser ett invasionsförsvar i malpåse än en utveckling mot ett insatsförsvar" och utvecklade därefter engagerat motiven för att Sverige måste ta sitt ansvar - inklusive delta i militära aktioner - för att främja europeisk säkerhet, inte minst i närområdet.
Traditionellt brukar Ryssland nämnas i försvarsdiskussionen främst i sammanhanget när ett ryskt invasionshot mot Sverige kan återuppstå. Dalsjö såg ett betydligt mer sannolikt och närliggande hot "genom de externa konsekvenserna av inre kaos... Ur säkerhetssynpunkt förefaller det betydligt mer relevant att tänka igenom och förbereda agerande för det fall att våldsamheter i Ryssland hotar att spilla över till Baltikum eller till Finland, än att planera för att möta en rysk landstigning på Vikbolandet eller en invasion i Norrbotten." Han trodde inte att det i sådana lägen skulle accepteras internationellt att Sverige satt på "bekväm åskådarplats".
I frågestunden fick Dalsjö tillfälle att ytterligare konkretisera dessa synpunkter genom att redogör för ett antal fantasieggande seminarier som man arbetat med vid FOA.

Motstridiga tendenser
Årets CFF-konferens får nog betecknas som en av de intressantaste. Det beror förstås på de snabba förändringarna i världsläget, i svensk säkerhetspolitik och i det svenska försvarets struktur. Den stora frågan är om förändringarna kommer att hålla något så när jämt takt och om vi förmår att dra relevanta slutsatser av omvärldsförändringen. Det fanns mycket att notera av konstruktivt tänkande och benägenhet att förändra på ett balanserat sätt. Men konferensen speglade också negativa tendenser som orealistisk verklighetsuppfattning, fasthållande vid gamla dogmer och strukturer, ogenomtänkt besparingsnit. Om vi kommer att får det nya försvar som ger ett gott stöd till en realistisk säkerhetspolitik i det föränderliga världsläget är ännu en öppen fråga.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör