Ledare:

Varken - eller

Denna ledare kan läsas som en kort, varnande historisk betraktelse. Främst är den ett desperat nödrop inför det som håller på att hända med vår försvarsmakt. Under det senaste kvartsseklet har det svenska försvaret förlorat två viktiga egenskaper. Det inger inte längre omvärlden respekt. Det försvagar därigenom vår egen självtillit. I dagens slagord inför förändringarna är ordet smalare långt mera trovärdigt än ordet vassare.
Försvarsfrågan har under årens lopp många gånger ställt politikerna inför svåra val, ett antingen.- eller: De kan gälla olika slags prioriteringar. Antingen kan vara politik med betoning på fredssamhällets uppgifter, eller en politik, för den yttre säkerhetens behov. Smör eller kanoner. Inom den säkerhetspolitiska sektorn kan antingen betyda ett armécentrerat värnpliktsförsvar medan eller kan vara ett mera professionellt försvar med tyngdpunkt på de teknologiskt mest avancerade systemen, inte minst i luften och till sjöss.
Många kommer ihåg att frasen antingen - eller blev försvarspolitisk historia som reaktion inför försvarets förfall efter 1925 års försvarsbeslut. I boken Antingen - eller (1930) formulerade en grupp yngre officerare (som snart skulle ingå i arméns högsta befälskader, med Helge Jung i spetsen) en hård kritik av den samtida svenska försvarspolitiken. Kravet på ökad kvalitet var centralt. En då nyligen avslutad försvarsutredning ansågs inte kunna lämpligen "tjäna som underlag vid försvarsfrågans fortsatta handledning". Sätt in ordet försvarsberedning, så ges ett sjuttioårigt omdöme även aktuell giltighet.
För de flesta är 1925 gammal och grå historia. Men några lever ännu som minns beslutet och dess konsekvenser. Försvarsorganisationen skars ner, men den kvalitativa upprustningen blev marginell. Så mötte Sverige Stalins och Hitlers Europa.
Endast under svåra yttre kriser har frågeställningen avfärdats med ett kraftfullt både - och, både kvantitet och kvalitet.. I modern tid minns vi upprustningen andra världskriget och den fortlöpande moderniseringen av försvaret under de första spända årtiondena av det kalla kriget.
Några minns även att en försiktig återtagning beslöts 1936 för att inför de växande hoten successivt stärka landets skydd. Erfarenheterna skulle därtill visa alla de hinder som möter för att skyndsamt återta förlorad försvarskapacitet. Svårigheten att åter upprusta förblev i flera decennier en smärtsam hågkomst. Vikten av både - och levde länge i medvetandet Det kan till äventyrs förklara att åtstramningarna sedan 1970-talet inte ändrade den förtröstansfulla, rituella tron på "ett efter våra förhållanden starkt försvar". Denna blinda trosvishet förde det allt mer urgröpta försvaret hotande nära ett varken - eller. Försök att i sista stund räta upp försvarspolitiken kapsejsade snart i det statsfinansiella träsket. I vår egen tids revolutionerande nytänkande verkar det som om de dyrköpta erfarenheterna helt glömts bort av en ny generation av anpasslingar.
Hur har detta kunnat ske efter våra tydliga historiska erfarenheter? En väsentlig faktor inför svåra, säkerhetspolitiska val av alternativ är tolkningar av den internationella utvecklingen. Om scenen omkring oss för ögonblicket inte ser alltför dramatisk ut, kan tolkningarna anpassas till vad som av andra skäl ter sig lägligt. Ekonomin år en restriktiv faktor, så länge som elden inte flammar så nära inpå knutarna, att alla fruktar dess hetta. När hoten ligger behagligt långt borta - i tid eller rum - tilltar den försvarspolitiska lättfärdigheten. Det har gällt förr och det gäller alltjämt. I försvarsfrågan har pacifistiska optimister ingenting lärt och allting glömt.
Val mellan försvarskostnader eller bidrag till kommunernas välfärdsuppgifter är den modern versionen av "smör eller kanoner". Merkostnaderna för den nya socialpolitiska notan skall betalas genom avdrag på försvarets resurspool, som årligen skall naggas på ett par miljarder under den närmaste tiden. En ny doktrin, teknisk, operativ, politisk, utvecklas för att ge den inrikespolitiska nödvändigheten säkerhetspolitisk trovärdighet. Problemen för en flexibel rustningspolitik har belysts på andra platser i Vårt Försvar
Hopp om stabilitet och avspänning stärks av tron på den moraliska riktigheten av att förvandla svärden till plogbillar eller stridsvagnarna till traktorer. Förhoppningarna tycks ha förvandlats till förvissning. Övertygelsen har nått så stor styrka att den förvandlats till den styrande kraften i den svenska politiken. Vi får åter bevittna verkningarna av försvarsförstörande krafter - sparsamhet, moralism, antimilitarism, euforisk optimism, övertolkningar av samtidshistoriens budskap. Drömmen om ett fredligare Europa blir en farlig väg, när medel och behov inte passar varandra. Blodbaden i Jugoslavien visar inte bara fredsdrömmarnas brist på verklighetsanknytning.
Jugoslavien visar också svårigheterna av ett annat alternativval, som länge varit ett tema i vår egen debatt om försvarets framtid. Vi ser det kanske till en del som en intressekonflikt mellan olika vapengrenar. Vad betyder herraväldet i luften, vad betyder överlägsenhet på marken? Jugoslavien bevisar inte att det är ett verkligt val. Herraväldet på marken kan inte hindra ödeläggelsen från luften. Men strategisk flygkrigföring kan inte hejda de serbiska marktruppernas grymma utrensning av albanerna. Erfarenheterna från Jugoslavien bekräftar på nytt att den enda verkliga lösningen av försvarets dilemma är ett tydligt både - och. Det understryks också av kritiken mot uteblivna markinsatser från NATO:s sida.
För att sammanfatta. Under det senaste halvseklet har den svenska försvarspolitiken allt mera avlägsnat sig från både antingen - eller, och både - och. Vi sjunker ner allt djupare i det försvarspolitiska moras som ligger i otillräcklighetens varken - eller. Vi riskerar, med en mikroskopisk tillspetsning, att till slut ha en armé utan soldater, ett flygvapen utan beväpning och en flotta utan fartyg. Och en materielförsörjning, som är hänvisad till den bedrägliga internationella snabbköpsmarknaden.

Tänk om i tid!