DEBATT  Bilder
Gunnar Åselius:
Drömmen om luftherravälde

Traditionella sjönationer med små arméer som USA och Storbritannien frestas ofta att satsa på flyget som ett medel att bryta fiendens motståndskraft. Men strategisk bombning ger ofta inte avsett resultat. Och flygangrepp mot markstridskrafternas försörjningslinjer är effektiva endast i kombination med egna markinsatser, visar författaren med ett antal historiska exempel.

Varför valde NATO att i Kosovokonflikten försöka besegra Slobodan Milosevic från luften, en strategi som efter flera veckors bombningar ännu inte hade åstadkommit något avgörande? Det kommer att dröja länge innan de politiska överväganden som gjordes inom alliansen våren 1999 blir kända, men säkert är att drömmen om luftmakten som det perfekta militära instrumentet har en lång historia. När de första luftmaktsteorierna utvecklades efter första världskriget av män som italienaren Giulio Douhet och britten Hugh Trenchard, begränsades deras perspektiv av att de tekniska möjligheterna till effektiv flygledning via radio saknades. Flyget framstod endast som en knölpåk mot fasta mål, som skulle slå sönder motståndarens infrastruktur, bryta ned civilbefolkningens moral och framtvinga en villkorslös kapitulation. Luftmakten var även tilltalande då den gav möjlighet att upprätthålla kontroll över stora områden utan att kräva ständig fysisk närvaro, och blev därför särskilt populär hos traditionella sjönationer med små arméer, som Storbritannien och USA. Denna tanketradition spökar alltjämt i Kosovokrisen.
Britterna segrade i slaget om Storbritannien 1940 eftersom de i elfte timmen ändå valt att satsa på sitt jaktflyg, sedan detta genom radarns tillkomst 1935 plötsligt blivit mycket lättare att dirigera. Luftwaffes misslyckade bomboffensiv kunde annars ha tjänat som varnande exempel för de västallierade, när de själva med otillräckligt jaktskydd och bristfällig siktutrustning inledde sin strategiska luftoffensiv mot Tyskland 1942. Uppgifterna om brittiska och amerikanska förluster i luftkriget över Europa varierar, men skattningar på bortåt 15.000 flygplan och 100.000 döda torde ligga sanningen nära. Frånsett det moraliska dilemma som den tyska civilbefolkningens lidanden skapade, var effekterna på Hitlers rustningsindustri diskutabla. Sommaren 1944, när luftherravälde slutligen säkrades över Tyskland, nådde den tyska krigsproduktionen sin topp. Den tyska befolkningens moral bröt inte heller samman under påfrestningarna, utan stärktes snarare.
Övertygelsen att bombkriget lämnat ett avgörande bidrag till segern över axelmakterna förankrades dock i USA efter kriget. Luftmakt i kombination med atombomben framstod som ett förhållandevis smärtfritt sätt för USA att upprätthålla rollen som världshegemon. Krigen i Korea och Vietnam demonstrerade dock att den våldsinsats som var möjlig att släppa loss i kärnvapnens tidsålder var begränsad.

Stor verkan - liten effekt
I Korea lyckades amerikanerna på mindre än fyra månader bomba sönder den nordkoreanska industrin, men detta betydde föga eftersom Kim Il Sungs trupper fick huvuddelen av sina förråd från Sovjetunionen och Kina. Sedan kriget låst sig kring 38:e breddgraden, försökte man också genom att bomba kommunistsidans försörjningslinjer till fronten få den till förhandlingsbordet. Ett drygt års luftoffensiv raderade ut Nordkoreas kommunikationsnät till 95 %. Eftersom kriget på marken samtidigt stod stilla och inga offensiver genomfördes, räckte emellertid de mängder av ammunition och bränsle som ändå kom igenom för att hålla den kommunistiska aktiviteten vid fronten intakt. Om det var de amerikanska bombningarna som fick fienden att avstå från framstötar, eller sådana aldrig hade planerats, var givetvis omöjligt att veta. Om det var Stalins död eller de fortsatta bombningarna som slutligen fick till stånd ett vapenstillestånd 1953 var också omöjligt att veta.
I Vietnamkriget fanns samma överskattning av möjligheten att från luften betvinga en industriellt lågutvecklad motståndare. Syftet med luftkampanjen "Rolling Thunder" som inleddes 1965, var att slå sönder det nordvietnamesiska samhället i sådan utsträckning att stödet till FNL-gerillan avstannade. Underhållet av en modern mekaniserad armé hade gått att strypa på detta sätt, men knappat stödet till en gerilla. De förnödenheter som FNL behövde från norr för att vidmakthålla sin militära aktivitet motsvarade sju lastbilstransporter i månaden. Det fanns ingen möjlighet att från luften hindra denna begränsade införsel. Dessutom hämmades den amerikanska bomboffensiven av de politiska hänsyn som president Johnson måste ta, både till den egna hemmaopinionen och till Kina. Inga mål inom 50 mil från den kinesiska gränsen fick anfallas, inte heller området kring huvudstaden Hanoi eller hamnen i Haiphong. Tetoffensiven i början av 1968 visade att motståndarens offensiva förmåga knappast alls var påverkad.

AirLand Battle
När Nordvietnam påsken 1972 inledde en storskalig offensiv med pansarförband mot Syd visade däremot luftmakten sin styrka. Nu var fienden på ett helt annat sätt beroende av ett vägbundet underhåll, och i operation "Linebacker" slogs det nordvietnamesiska kommunikationsnätet sönder och samman. För första gången använde man sig av "smarta" laserstyrda bomber med en träffsäkerhet på upp till 80 %. Under "Linebacker" samspelade luftkampanjen på ett tydligt sätt med ett förlopp på marken, där den sydvietnamesiska armén fick kraft att hålla stånd.
Under 1970 och 80-talen utvecklade det amerikanska flygvapnet sitt tänkande kring smarta vapnen, nu med tanke på i samverkan med markstridskrafter kunna hejda en Warszawapaktens stridsvagnar i ett konventionellt krig i Europa - AirLand Battle-doktrinen.

Irak bröt inte samman
Den lovande utvecklingen tycks dock ha hejdats genom Reaganårens offensivt inriktade utrikespolitik - med bestraffningsbombningarna av Libyen 1986 som en viktig vändpunkt - då den gamla tesen om flygstridskrafternas roll som ett självständigt strategiskt instrument återuppstod. En vältalig argumentering för traditionellt luftmaktstänkande presenterade flygöversten John Warden III i boken The Air Campaign (1988). Vid Gulfkrigets utbrott återfanns Warden i flygstaben i Pentagon, och fick skissera ursprungsplanen för den luftkampanj som inledde FN-koalitionens offensiv mot Irak. En utgångspunkt var att varje levande organism, varje organisation består av "fem ringar". Människokroppen har en hjärna som ger order, hjärta och lungor som omvandlar energi, skelett som håller ihop det hela, celler som ger substans och nävar att slåss med. Irak hade Saddam Hussein som gav order, olja och kraftledningar för energi, broar och järnvägar som höll ihop landet, en befolkning som gav substans och en krigsmakt att slåss med. Medan traditionella krig handlat om att slå sig fram utifrån och in till fiendens innersta ring, kunde man nu med de smarta vapnen slå mot alla dessa funktioner samtidigt från luften och framkalla systemkollaps i Irak inom en vecka. Det fanns dock en sund skepsis inom den högsta ledningen om att Irak skulle vara lika känsligt som ett modernt industrisamhälle för dylika påfrestningar. I takt med att markstridskrafterna i Gulfen byggdes upp, reducerades därför Wardens storslagna vision om seger från luften till en inledande förbekämpningsfas.
Flygstridskrafternas viktiga roll för FN-alliansens seger skapade dock en föreställning om att luftmaktens era nu äntligen inträtt, att krigföringen revolutionerats och den traditionella filosofin äntligen låg rätt i tiden. Att Irak inte varit någon fullvärdig motståndare, ökenterrängen däremot idealisk för flygoperationer, att de smarta vapnen endast utgjorde 10 % av de bomber som användes, att flyget misslyckades med att slå ut vitala mål som Scud-missiler och massförstörelsevapen, är omständigheter som komplicerar den optimistiska bilden.

Sammanhang med markoffensiv
Den nya teknologin har förvisso förbättrat precisionen på slagfältet. I ett större sammanhang tycks den militära våldsutövningens problem däremot lika vanskliga som de alltid har varit. De försök som gjorts att använda amerikansk luftmakt efter Gulfkriget tycks bekräfta detta. De oklart syftande straffaktionerna mot Saddam Hussein har varit utan bestående resultat. NATO:s två veckor långa luftoffensiv i Bosnien 1995 som ledde fram till Daytonavtalet, passade däremot in i ett större militärt och politiskt sammanhang genom att jämna ut styrkeförhållandena i ett pågående inbördeskrig. Serbiska kanoner, stridsledningscentraler, broar och ammunitionsförråd angreps, med resultat som snabbt kunde exploateras av kroatiska och muslimska offensiver på marken.
Den bundsförvant NATO har att räkna med på marken i Kosovo 1999 - UCK-gerillan - är däremot fåtalig, illa utrustad och utbildad, och kommer knappast att kunna åstadkomma något utan massiv uppbackning. De grandiosa idéer om militärflygets användning som formulerades under mellankrigstiden tycks emellertid leva vidare in i nästa sekel.

Gunnar Åselius är fil dr i historia och forskare vid Försvarshögskolans strategiska institution