Björnen var inte farlig, bara man var varlig. Förhöll det sig så? Stämde barnramsan på förhållandena under kalla kriget eller alla tidigare historiska faser, då Sverige hade att utgå från en östlig hotbild? Så snabbt som den ryska försvarsmaktens huvuddel har kollapsat är det lätt hänt att dess tidigare förmåga underskattats. Likafullt finns det faktiskt inget som säger att årtiondens satsningar på svenskt militärt försvar var överdrivna. Drastiska neddragningar för 2000-talet får motiveras med annat än att faran tidigare hade byggt på hjärnspöken.

Man kan skoja om att svensk försvarsplanering åtminstone sedan 1800-talet alltsom oftast tycktes räkna med att ryssarna över hav och landgräns skulle kunna sätta in tre gånger större resurser än våra egna. En angripare som inte var starkare än så skulle vi tydligen klara att möta, hejda och slå. Bilden av vad den östliga stormakten kunde förfoga över mot ett marginellt strategiskt viktigt Sverige var säkert inte alltid realistisk, men det fanns många gånger skäl att respektera Moskvas militära makt.

Ödesdigra nedvärderingar
Vi kunde givetvis också grovt ha underskattat den militära hotbildens dimensioner. Om det är något som är utmärkande för Rysslands armé så är det hur ofta den har nedvärderats, till slut alltför ofta till bedömarens egen olycka. I slutet av 1900-talet är utgångspunkten självfallet Afghanistan och Tjetjenien. I båda fallen blev resultatet blodiga och förödande bakslag för de ryska trupperna. Till skillnad från i USA efter Vietnamkriget ser vi inte några tecken på pånyttfödelse av väpnad förmåga.
Synen på ryska brister följer i själva verket ett flera hundra år återkommande mönster. Den svenska stormakten lockades in i fördärvet efter att för sent ha besinnat att en nyss så ofta besegrad motpart hade mobiliserat ny kraft och talang. Finska krigets hjältesagor döljer ibland att det inte var någon stor rysk övermakt som knäckte Sverige hundra år senare. Napoleon visste nog att ryssarna var duktiga soldater men litade för mycket på stora egna styrkor och sin fältherretalang innan han i Ryssland gick nederlaget till mötes. Efter rysk-japanska kriget 1904-1905 var tsar-arméns rykte inte mycket värt, men trots spektakulära nederlag stred första världskrigets ryska soldater hårt. Så sent som 1916 var det nära att en stor offensiv av generalen Alexej Brusilov hade gett avgörande framgångar.
Efter att ha lagt under sig nästan hela den europeiska kontinenten angrep Hitler 1941 Sovjet på ett dåligt underrättelseunderlag. Tyskarna hade underskattat såväl motpartens utbildade reserver som hans materiel. Det brukar sägas att Hitler därtill drevs att felbedöma sin fiendes stridsvärde efter den ryska arméns stora svårigheter mot Finland.

Lärde av misstagen
Vinterkriget 1939-1940 tycktes ju ha gett världen ett nytt belägg för rysk militär oförmåga. Efter de första glänsande men offerkrävande finska framgångarna glömde människor nära nog bort att Sovjetunionen efter drygt tre månader ändå tvingade ett på Karelska näset slaget Finland till underkastelse och fred. I själva verket var det redan i upptakten nära att sovjettrupperna avgjort kampen med djärva anfall på djupet. Ett misslyckat finskt motanfall - den dittills största enskilda offensiva operation som företagits av ett nordiskt land - visade hur svårt det var för någon part att kombinera eld och rörelse under våra naturförhållanden. Här skulle inte ens Heinz Guderians tyska pansarförband, som inlett en krigskonstens nya tid, ha haft det lätt.
Finnarna gjorde inte om sitt försök. Efter upprepade sovjetiska misslyckanden fann Stalin också en ny fältherre, Semjon Timosjenko, som med en massiv taktik, hämtad just från erfarenheterna av Brusilovs offensiv ett knappt kvartssekel tidigare, knäckte det finska motståndet. Sovjetiska källor har visat hur snabbt angriparna hade analyserat sina första bakslag och hur de målmedvetet ansträngde sig för att föra ut dyrköpta erfarenheter till de stridande trupperna; vad vi kallar taktikanpassning.

Djupförsvar saknades
Vinterkriget drev fram grundläggande sovjetiska militära reformer. Ändå inleddes det stora fosterländska kriget med en serie katastrofer för Sovjetarmén av aldrig skådad storleksordning. Man förklarar det ofta med hur Stalins terror hade åderlåtit särskilt det högre befälet inom försvarsmakten. Vad som hittills inte har diskuterats mycket, i varje fall inte i vårt land, är vilken betydelse offensiva sovjetiska truppdispositioner vid krigsutbrottet midsommaren 1941 kan ha haft för lokala sovjetiska sammanbrott.
När den ryktbare, för att inte säga sensationslystet beryktade, V Suvorov 1992 hävdade att Stalin och hans generaler sommaren 1941 förberedde ett anfall mot Tyskland kom det skarpa invändningar från ryska historiker. En läsning av Suvorovs delvis löst underbyggda påståenden kunde tyckas leda till ett slags försvar för Hitlers anfall. Det skulle gällt att förekomma eller förekommas. Det intensiva källstudium som ryska forskare drivits till ger dock inga som helst belägg för att tyskarna verkligen fruktade ett förestående sovjetiskt stor-anfall. Hitler hade bestämt sig för att eliminera Sovjet innan han slutgiltigt knäckte britternas motståndsvilja. Effekten av stavkans - generalstabens - planläggning, som rörde möjligheterna av en preventiv offensiv i juli 1941, blev i vilket fall som helst att sovjetbefälhavarna inte hade byggt upp något effektivt djupförsvar, med flyget skyddat och strategiska reserver gynnsamt placerade etcetera.

Imponerande återhämtning
Ändå hämtade sig Sovjets militära ledning efter den förfärande inledningen, nya vapensystem (stridsvagn T 34) och trupper från Asien bröt tysk anfallskraft framför Moskva. Även om kriget ytterligare ett år böljade fram och tillbaka var det därefter endast en tidsfråga innan sovjetisk förmåga att operera hänsynslöst med stora truppmassor, liksom viljan att ta enorma förluster, fällde utslaget mot tyska arméer som aldrig hade rustats för utdraget krig.
Uppenbart var det lättare att kräva stora försakelser av en befolkning på dåtida låg sovjetisk standardnivå och med själva Ryssland dödligt hotat. Rå människokraft fick ersätta det som brast i teknisk förmåga. Försvarsmaktens prestige stod i vilket fall som helst hög efter segern över Hitler-Tyskland. Sovjet utvecklade betydande förmåga att gå ikapp västvärlden vad gäller nya militära förstörelseresurser. När det gäller missiler med stor lyftkraft blev landet världsledande. Officerskåren, som ännu under andra världskriget rekryterats bland arbetare och befolkningen på landsbygden, akademiserades. Det storskaliga försvarsindustritänkande som hade odlats ända sedan marskalken Tuchatjevskij och Sovjetväldets första decennium dominerade den nya supermaktens ekonomiska liv och bildade också den materiella basen för en jättelik härordning. Tänkande i anfallstermer fortsatte att vara det naturliga för staberna i ett ofta angripet och av naturen föga skyddat imperium.

Offensiv doktrin
Det är detta man bör hålla i minnet i en granskning av hur det såg ut under det kalla kriget, ja ännu till för ganska exakt tio år sedan. Förmågan till stora transporter genom luften demonstrerade Moskva bland annat när materiel tillfördes en revolutionär regim i Etiopien. Östblockets marinsoldater tränade oavlåtligt landstigningsföretag i Östersjön. Viljan, behovet, att krossa ett litet land som Sverige är en sak; en annan är kapaciteten. Björnen hade tunga ramar och vassa klor. Det var den verklighet som svenska planerare och politiker såg sig stå inför, inte vad vi i dag anser oss veta om sårbarheten hos den sovjetiska kolossen. Man kunde, med visans ord, "honom aldrig tro". Sovjetiska anfallsplaner i händelse av krig har blivit mer kända sedan dess. Att de fanns tvingades man då hela tiden kalkylera med i Stockholm.
I dagsläget går det kanske att ironisera lite över NATO:s hotbild och alla scenarier kring den befarade stora stöten genom Fuldagapet. Pansarmassorna som kunde välla fram, lättast över slättlandet i norra delen av den europeiska kontinenten, var dock ett faktum. De fanns där, materiellt starkt upprustade under Brezjnevtiden, detta skede som numera ha blivit en synonym för sovjetiskt förfall. Inte minst funna östtyska dokument visar hur intensivt anfallsplaner finslipades och hur efter hand War-szawapakten tänkte sig att tränga fram till Engelska kanalen allt snabbare.

Hårt anfallstempo
Sovjetstyrkorna var organiserade och ledda för att i upprepade anfallsvågor genomföra stora militära operationer. En mycket bestämd bild av försvarsmaktens förmåga ger den amerikanske generallöjtnanten William E Odom i boken "The Collapse of the Soviet Military" (Yale University Press). Ofta påtalad taktisk torftighet parades med rörligt operativt och strategiskt tänkande. Förmågan att med stöd av stor eldkraft tränga fram på djupet torde ha varit större än vad som framgick av de stereotypa manöverfilmer som tusentals svenska officerare och värnpliktiga under åren har kunnat ta del av. Det fanns människomassor att utnyttja. Hela förband hade säkerligen gått förlorade, men andra kunde ha fyllt på för att i upprepade framstötar utnyttja försvararens ofrånkomliga hål. Politiskt hård kontroll nere på låg förbandsnivå skulle ha tvingat unga officerare att hålla anfallstempot uppe.
Detta är en experts bild av det kalla krigets Sovjetarmé. Den behöver nog hållas fram innan vi glömt hur det såg ut, eller av ansvariga beslutsfattare borde ha bedömts kunna se ut. Nedvärderingar av sovjetisk förmåga förekom även under detta skede, bland annat av kritiker som tyckte att USA skapade en orimligt uppskruvad hotbild med sina analyser i den årligt återkommande sammanställningen "Soviet Military Power".

Svenskt tröskelförsvar
För oss var det intressanta dock aldrig att räkna på Sovjets totala väpnade resurser. Ett litet land som Sverige, med begränsad insyn hos motparten, fick så långt försvarsanslagen förslog försöka skapa en tröskel mot anfall. Vi hade en utbildningsarmé, som hade behövt tid på sig att bli stridsduglig. Det gällde att avlägsna varje frestelse hos en supermakt att med jämförelsevis begränsade resurser kunna "ta bort" Sverige ur sin egen hotbild. Vår försvarsmakt skulle avhålla från krig, inte i första hand utkämpa det. Det glöms ofta när alla nu avfärdar det gamla som "ett invasionsförsvar".
Den sovjetiska försvarsmakten kan hur som helst inte utdömas på grund av dess slutfas. Dess prestige och inre kraft föröddes delvis i Afghanistan, men lika litet som vid revolutionsåret 1917 föll den efter 1989 samman på grund av ett avgörande nederlag på slagfältet. När pengarna inte längre fanns och på politiska grunder reträtten bort från Centraleuropa inleddes saknades resurser att ta hand om de hemvändande. Med det yttre trycket borta försvagades krafter som hade kunnat motverka inre förfall.

Nytt socialt mönster?
Som den ekonomiska utvecklingen ser ut talar inget för en snabb rysk återrustning. Om vi ska tro dagens intryck skulle ryska ledare inte längre kunna driva en restaurerad militärmakt på det gamla sättet hänsynslöst, utan att hejdas av förluster. Soldatmödrarnas reaktion på det ödesdigra Tjetjenienkriget antyder ett nytt ryskt socialt mönster mitt i all fortsatt misär.
Den tid förefaller förbi när demokratier eller ens flertalet auktoritära makter friskt kunde offra medborgare för statens intressen; det som en gång var själva tecknet på en stormakt. Det tror vi oss nu se. Då, under det kalla kriget, var säkerhetspolitikens militära villkor annorlunda och av goda skäl mindre präglade av det hopp som vi i dag kostar på oss.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör