Rubriken är titeln på en liten politisk essaysamling, "en säkerhetspolitisk debattbok", utgiven av Bertil Ohlin-institutet under redaktion av Claes Arvidsson. Boken har underrubriken Sverige, EU och det nya NATO (Ekerlids förlag 1998). Den är det avslutande bidraget i en serie studier som institutet sedan 1995 publicerat kring temat om Sverige och det nya Europa. Tidigare publikationer kring detta tema är Sverige och det nya Europa (1995) och EMU och Sveriges vägval (1997).
Boken kan leda tanken tillbaka till ett yttrande av Bertil Ohlin i en av 1950-talets många riksdagsdebatter om den svenska alliansfriheten. Han deklarerade att han
"aldrig förstått, varför vår alliansfria hållning skulle hindra oss från att någon gång säga ut vilken betydelse även ur svensk synpunkt en förstärkning av demokratins försvar har för att trygga demokratin och friheten i världen. Jag undrar, om inte utrikesministern och andra talesmän för regeringen härvidlag ålägger sig en onödig återhållsamhet".

Med dagens mått kan detta verka enbart lågmält ironiskt, men med 1950-talets var det en tydlig utmaning av en överkänslig utrikesledning.
Dessbättre behöver vi inte visa samma återhållsamhet idag. Varken Europabegreppet eller NATO hör längre till den svenska politikens pornografi. Men ännu är frigörelsen från det kalla krigets låsningar långt ifrån fullständiga, trots den säkerhetspolitiska eufori som sedan länge hotar också det svenska försvaret. Claes Arvidsson noterar i sin inledning att Sverige aldrig tagit frågan om freden i Europa riktigt på allvar. "Någon annan får dra lasset. Är det dags att ändra på det?" Och vidare: "Ska Sverige fortsätta att vara ett utanförland som åker snålskjuts på andra - eller ett innanförland som också är berett att ta ansvar. Vill Sverige ta plats i Europa står det i sådant fall EMU och NATO på inträdesbiljetterna". Så lyder bokens tematiska frågor.
En recension av måttlig längd tillåter inte en dialog med de många författarna. Olle Wästberg understryker den svenska frihetens tacksamhetsskuld till både USA och Storbritannien. Han varnar för en utveckling mot europeisk protektionism och konfrontationer med USA. Hans ideal är att EU skall ingå i ett euro-amerikanskt frihandelsområde.
Leif Leifland tror inte på EU som det centrala instrumentet för svensk säkerhet. Orsak: "EU kommer, liksom WEU, under överskådlig tid att sakna de nödvändiga militära musklerna". Kanske man kan tillägga att den nödvändiga beslutsmekanismen saknas. Efter en inventering av Sveriges handlingsmöjligheter kommer Leifland till slutsatsen att "det naturliga valet för Sverige i dagens läge är att försöka ansluta sig till NATO".
Ann-Sofie Dahl inventerar de försvarspolitiska argumenten för NATO-medlemskap. Det svenska försvaret skulle bli mera effektivt i samverkan med NATO:s, och få "en avskräckande dimension som vore omöjlig att uppnå på egen hand". Sveriges medverkan i PfF anses betyda att andra länder fattar beslut som svenska soldater skall implementera. "Det är i NATO:s råd som besluten fattas och i den församlingen saknas Sverige". Dahl köper inte den yttersta tidens uppfattning att alla gamla konflikter är borta. Sverige borde inse att "för att Sverige skall kunna försäkra sig om militärt stöd den dag det brinner i knutarna gäller det att redan nu etablera sig i Alliansen". Det yttersta argumentet för medlemskap i NATO är dock besläktat med Bertil Ohlins inledningsvis citerade plädering: därför att NATO "är en allians som har till mål att försvara demokratin och sina demokratiska medlemmar".
Jakub Šwieçicki, välkänd Östeuropaexpert vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm, understryker också att NATO är en allians som förenar länder med gemensamma värderingar. Vikten av NATO:s utvidgning österut ligger i att den stabiliserar demokratin i den utvidgade kretsen av Europas fria länder. Inför den hänsyn som visas i både Europa och USA till det ryska motståndet mot NATO:s fortsatta utvidgning (till de baltiska staterna), är hans kommentar att man inte hjälper den ryska demokratin genom att dalta med dess motståndare. Šwieçicki slutar sin betraktelse över Sverige och NATO med ett konstaterande att ryska kvardröjande utslag av "imperiala" ambitioner - mot Baltikum - skulle få väsentligt beskuret manöverutrymme om Sverige undanröjde oklarheter om sin egen säkerhetspolitiska ställning.
Anders Fogelklou och Johan Matz ger en snabbskiss av Rysslands utveckling. De konkluderar att nationalismen kommer att bli en vinnare i nästa presidentval men att de yttre betingelserna medför att en nationalistisk vinnare inte kan föra en alltför utmanande och aggressiv politik om omvärlden.
Ole Norrback, Finlands Europaminister, är den enda bidragsgivaren som skriver från regeringsposition. Det färgar hans bidrag. Finlands nya politik är ingen negativ uppgörelse med det förflutna. Den återvunna rörelsefriheten uppfattas som en stimulerande utmaning. Finland inser betydelsen av att forma politiken inifrån, bland annat som aktiv medlem i EU och EMU. Liksom i Sverige är NATO-medlemskap inte aktuellt, men NATO framtonar ändå som en icke osannolik möjlighet för Finland. Neutralitet kan tolkas som ovilja att ta internationellt ansvar i svåra situationer. "En sådan bild av våra utrikespolitiska strävanden vill vi under inga omständigheter ge". Integration är vägen till stabilitet i Europa.
I stort sett är boken en argumentsamling för medlemskap i NATO. Det enda verkliga undantaget är Lennart B:son Ullers inlägg med rubriken "Ingen brådska med svensk NATO-anslutning". Uller utgår från att en viktig uppgift är hantera kriser i Rysslands gränsområden, där någon fungerande regim inte etablerats som "bevarar freden även i skeden där demokratiseringsprocessen avstannat". Uller är tveksam till om NATO är bäst lämpat att hantera tvister vid Rysslands gränser. Den ryska aversionen mot NATO verkar återhållande i väst. Ullers budskap är att det inte är NATO utan krishanteringsmekanismerna i vårt närområde som bör stå i centrum. Egentligen verkar dock Uller ambivalent. I ett annat sammanhang noterar han att ett svenskt NATO-medlemskap uppenbarligen dröjer. Till dess är aktiviteter inom PFF:s ram o dyl. "ändå bättre än ingenting alls". I ett tredje sammanhang ställer han Sverige inför alternativen att antingen delta i internationellt fredsarbete eller att enbart tänka på sin egen säkerhet - "och gå in i NATO". Främst pläderar Uller för effektivare fredsbevarande insatser med låg militär profil - men med tillräcklig styrka för att kunna bevara en närvaro i de kritiska områdena. Uller tror att militärt alliansfria länder kan spela en nyckelroll i sådana situationer - dock med villkoret att det sker med en koppling till "andra säkerhetsstrukturer - i första hand NATO". Han slutar med att "detta vore ett mer angeläget säkerhetspolitiskt steg än att utan skönjbart hot plädera för en snabb anslutning till NATO".
Slutintrycket av en bok beror lika mycket på läsaren som på boken. Ett av mina intryck av boken är att problemet för ett svenskt NATO-medlemskap är ovilja att utmana opinioner, inte bara i Ryssland utan också i Sverige. I säkerhetspolitiska frågor uppvisar svensk opinion stor tröghet - trofasthet skulle kanske några säga. Till neutralitetspolitikens stöd byggdes en inhemsk ideologi, vars orubblighet inpräntades av praktiskt taget alla dominerande opinionsbildare. Avslöjanden att neutralitetspolitikens hållfasthet i lönndom betvivlades av dess ledande företrädare har endast långsamt lämnat avtryck i det allmänna medvetandet. Ändå växer förvissningen om att också de försiktiga svenskarna snart vågar ta det avgörande steget in i den euroatlantiska integrationskretsen.
Anne Wibble uttrycker i sitt förord förhoppningen att boken skall bidra till en konstruktiv debatt om Sveriges roll i den nya säkerhetspolitiken. Den kan både ge argument åt dem som redan är helt öppna för NATO och väcka motsägelse hos dem som inte vill öppna dörren mer än hittills på glänt. Eller vill stänga den helt.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap