Hur kommer nästa världskrig att utkämpas?

Framtidens soldat är satellitstyrd och inkapslad i microchips, laser och fiberoptik. Via hjälmen får han information och order; sensorer gör att han kan se dygnet runt, lokalisera oroshärdar och nedkämpa mål. Uniformen skyddar mot påverkan: blir han ändå skadad ger uniformen första hjälp. Intransplanterade sensorer rapporterar till "basen" uppkommen skada och vilka medicinska primäråtgärder som bör förberedas.
Elitsoldaten i fråga har flexibel beväpning. I ryggsäcken har han t ex digitala virus i sockerbitsform, programmerade för insats mot utvalda mål på varierande avstånd.

Fienden lamslås utan ett skott
Den som är utbildad till och krigsplacerad som hacker behöver inte denna kyrassiärutrustning. Vederbörande kan sitta i vanliga kläder i ett skyddat battle lab på "betryggande" avstånd från fienden. Sålunda positionerad knäcker hackern fiendens koder, invaderar dennes dataoperativsystem, avlyssnar fiendens webbtrafik; viktigast dock: inplanterar virus vilka omedelbart, vid bestämd tidpunkt eller på särskild impuls utlöser önskad effekt. T ex att falska order sprids, elförsörjning kollapsar, kommunikationer havererar, floder översvämmar, läkemedels- och livsmedelsindustrier liksom natur förgiftas, flygplan störtar. Kort sagt att fienden lamslås - vilket kan ske utan att ett enda konventionellt skott avlossas. Den supertekniske angriparen som vetat och kunnat gardera sig lider inga förluster.
Hackern är ingen ensamdinosaurie. I lufthavet rör sig obemannade flygplan, varianter av de aggressiva sockerbitar soldaten enligt ovan har i sin ryggsäck. På havet färdas hangarfartyg med kryssningsmissiler: tidigare krävde dylika fartyg 5500 mans besättning, framgent finns ett femtiotal eller inga alls ombord.
I samma laboratorium eller i laboratorier i en annan världsdel eller uppe i luften eller rymden sitter befälhavarna. De har en "God's-eye view" över slagfälten och leder i realtid. Effektiva maskiner förser dem med information. Inte bara det, de omsätter också flödet av information i till läget anpassade förslag till beslut.

Efterfrågan på terrorvapen
Information Warfare (IW) kallar James Adams, amerikansk journalist och författare, denna form av krigföring. Exemplen ovan är hämtade ur hans senaste bok "The Next World War" (Hutchinson, London 1998). Science fiction? En del är ännu bara fantasier - men, säger Adams, inom tekniskt räckhåll. Annat är på ritbordet, i "pipeline", framtaget eller i utbildningsbruk. Adams specificerar företag och personer i branschen med namn och adress.
Naturligtvis är det i USA som IW utvecklas. Men inte bara där. Ryssarna försöker hänga med. Kineserna är på hugget. Adams citerar utan kommentarer några kinesiska specialister vika hävdar att Kina i IW-hänseende är på nivå med USA år 2007. Nordkorea, Iran och Irak verkar också vara på bettet. Dessutom, överallt i världen är det efterfrågan på terrorvapen.

Acceleration och bromsning
Den tekniska utvecklingen är orkanartad. Medan det tidigare tog en till två decennier från ritbord till färdig produkt är tiden nu 18 till 24 månader. Blir inte apparaturen raskt oanvändbar? Icke - det räcker att byta mönsterkort.
Utvecklingen går dock inte bara framåt. Mäktiga, politiska tungt förankrade institutioner värjer sig mot att utplånas av ny teknik, hur än lovande och mindre kostsam. Och militären? En 22-årig hacker förstår bättre cyberrymdens utmaningar och möjligheter än en 55-årig fyrstjärnig general, säger Adams. Det är inte bara det: försvarsgrenarna vill gärna införliva IW, dock inte så att deras existens hotas.
Adams är själv väl informerad, skriver rakt på sak, räds inte att kritisera eller avslöja. Döljer inte att IW är en insats- och kostnadskrävande bransch, omöjlig att skydda mot insyn och påverkan. Övningar i US Army har visat att materielen är utomordentligt sårbar. Liksom att bristfällig samordning kan vara ödesdiger: IW kan lätt neutraliseras eller nedkämpas av egen info (IW kontra massmedia).
Så - trots allt - hjärnkraft har ännu inte ersatt råstyrka.

Kjell Nordström är generalmajor