Försvarsdebatten handlar mest om hur nedrustningen skall genomföras påpekar författaren. I stället borde den utgå från vilka behov som ställs av utvecklingen mot ökad europeisk förmåga till krishantering. Vårt geografiska läge gör att vi inte kan stå passiva vid en kris i Östersjöregionen. I den situationen är sjöstridskrafter av största värde.

År 1908 varnade Kungl Örlogsmannasällskapets ordförande, amiralen Hjulhammar: "skola vi åter sjunka tillbaka till det hopplöshetens tillstånd, då vårt sjöförsvar endast kunde bidraga till försvaret af inloppen till Stockholm och några andra viktiga ställen på kusten, såsom vid 1870-talets början?" Hjulhammars farhågor besannades inte - då. Nu är hans farhågor emellertid åter i hög grad aktuella. Att Sverige är omgivet av vatten förefaller bortglömt.

Geopolitiskt är Sverige en maritim nation. Vårt strategiska närområde definieras av havet, vi är beroende av en fri och säker sjöfart och vi har Östersjöns längsta kusträcka för att bara nämna några faktorer. Trots detta hävdas inte sällan att markstridskrafterna skulle ha en principiellt sett viktigare roll än andra stridskrafter. Ett flagrant exempel är de sju överstar som attackerar försvarsledningen i DN Debatt 9 april (är datumet en händelse?) 1999. De hävdar bland annat, utan motivering, att det i första hand är en stark, mekaniserad armé som behövs för att försvaret skall "kunna lösa många olika uppgifter… verka i olika miljöer och i olika konfliktnivåer såväl inom som utom landet.". Förvisso behöver vi en armé, men detta krav förefaller snarast stämma in på vår marina stridskrafter! Här finns uppenbara missförstånd! Låt oss därför titta på Marinens:
o vikt för försvar av territoriet
o betydelse för östersjöpolitiken
o deltagande i internationella insatser.

Marinen och försvaret av territoriet
Slagkraftiga markstridskrafter behövs naturligtvis för att försvara Sverige men de har ingen principiell särställning. Sverige utgörs inte bara av ett landterritorium utan också av ett sjöterritorium. De internationellrättsliga reglerna avseende de olika, typerna av territorium är visserligen olika, och sätten att försvara dem är olika men kravet är detsamma - förmåga att trygga vår suveränitet.
Marinen har dessutom viktiga uppgifter utanför vårt egentliga territorium. Marinen måste kunna deltaga i övervakningen av, och vid behov ingripa i, vår ekonomiska zon. Sveriges utrikeshandel går till 90% på köl. I varje fall svenskflaggade fartyg måste kunna skyddas - de utgör ju en del av Sverige. Denna uppgift är egentligen global eftersom väpnade angrepp också kan ha sitt ursprung bortom Sveriges närområde - något som kontrollstationsrapporten (DS 1999:2) understryker men inte tycks dra några slutsatser av.
När det gäller insatser för att "stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred" har marina förband lika fundamentala uppgifter som andra stridskrafter. Katastrofer som Estonia och Scandinavian Star är bara två exempel.

Östersjöpolitiken
Försvarsberedningen påpekar i sin rapport (DS 1999:2) att "säkerheten i närområdet måste alltid stå i centrum för Sveriges försvarsansträngningar… för svensk del är stärkandet av samarbetet och säkerheten i Östersjöregionen ett centralt element i vår säkerhetspolitik."

Marina förband är av naturliga skäl särskilt aktiva i detta förtroendeskapande samarbete. Inga andra förband kan på ett så enkelt sätt delta i internationella övningar och annat samarbete såväl inom ramen för partnerskap för fred (PFF) som i andra sammanhang. Örlogsbesök och samarbete till sjöss är sedan lång tid en naturlig del av sjöstridskrafternas vardag och var så långt före PFF.
Samarbete och övningar är inte bara viktiga för att förhindra uppkomsten av kriser. De är också en nödvändig förutsättning för att eventuella kriser skall kunna hanteras. En kris i Östersjöregionen skulle med all sannolikhet involvera såväl Ryssland som Baltikum. För Sverige skulle det vara utomordentligt viktigt att en sådan kris hanterades på ett för oss fördelaktigt sätt - vi skulle inte kunna vara passiva. Samtidigt är det högst troligt att Ryssland inte skulle acceptera att FN:s säkerhetsråd gav ett mandat för krishantering i ett sådant sammanhang. Därmed skulle det bli svårt, med hänsyn till svensk lag, att sätta in "utlandsstyrkan". Marina förband har emellertid många möjligheter att aktivt delta i sådan krishantering, inom folkrättens ram, utan att hindras av lagstiftningen - det visade vi redan vid ett antal tillfällen under det kalla kriget.
Efter det kalla kriget har Östersjön nu åter blivit en förbindelseled. Sjöfarten såväl inom Östersjön som mellan Östersjöhamnarna och världshaven är livlig. För de baltiska staterna, Finland och Polen är Östersjön och Östersjöutloppen den enda vägen mot världshaven. Även för Ryssland är denna väg mycket viktig. Det är ett starkt svenskt intresse att dessa transportvägar kan hållas öppna liksom att bevara Östersjöns status som ett fritt hav. I fred, för att inte tala om kris, spelar här den svenska marina närvaron i Östersjön en viktig roll.
Många av dessa uppgifter borde vi kunna lösa i samarbete med våra nordiska grannländer. Sverige deltar nu i utvecklingen av en nordisk brigad. En nordisk sjöstyrka borde därför vara ett naturligt - och enkelt - steg. Eftersom örlogsfartyg är autonoma och rörliga enheter är det enkelt att föra samman enheter från olika länder till gemensamma övningar. Materielen finns redan - det enda som skulle behövas är en mindre stab för planering av övningar och ledning av eventuella operationer. Konceptet skulle knappast dra några större resurser - snarare borde det vara möjligt att, åtminstone på sikt, göra rationaliseringsvinster när det gäller utbildning, underhåll etc. Styrkan skulle kunna ha viktiga uppgifter - minröjning, havsövervakning, sjöfartsskydd i kris m m - inte bara i närområdet utan även exempelvis i Adriatiska havet.

Internationella insatser
Trots allt tal om vikten av internationella insatser ger varken kontrollstationsrapport eller försvarsproposition sjöstridskrafterna - eller flygstridskrafterna - någon viktigare roll vid internationella insatser. Orsaken sägs vara att dessa inte efterfrågas (av i första hand NATO). Detta är nonsens. För det första "efterfrågas" inte stridskrafter som inte under hand har erbjudits. Eftersom sjöstridskrafterna inte erbjudits så har de inte efterfrågats. Man för med andra ord ett cirkelresonemang. För det andra är det befängt att lägga dagens krismönster till grund för framtida inriktning. Från vilka plattformar sker för övrigt NATO:s insatser mot Jugoslavien? Jo, från fartyg och flygplan.
De sju överstarna påstår att "det är alltför kostnadsdrivande att ge dem [sjö- och flygstridskrafterna] förmåga att verka internationellt". Detta är också nonsens. Sjöstridskrafterna har redan förmåga att verka internationellt. Detta har de visat vid ett stort antal PFF-övningar och, inte minst, i samband med minröjningsinsatser vid den baltiska kusten. Några stora investeringar krävs inte. De påstår vidare att "det är genom arméförband som Sverige skapat förtroende för vår förmåga att verka internationellt". Förvisso är dessa värda all beundran. Men även våra sjöstridskrafter uppmärksammas för sin höga kvalitet och goda förmåga till internationell samverkan. För övrigt kan konstateras att det knappast är billigt att skicka mekaniserade stridskrafter till andra länder. De är personalintensiva - d v s det krävs en stor värnpliktsvolym för att utbilda dem och förlustrisken är relativt hög. Markförband är dessutom svåra att dra ur om hotnivån skulle bli oacceptabel. Sjöstridskrafternas rörlighet och skyddsförmåga ger dem stora fördelar i dessa avseenden.

Den europeiska dimensionen
Dagens försvarsdebatt handlar nu, märkligt nog, mest om hur nedrustningen skall genomföras - inte om att den är felaktig. Debatten borde utgå från den europeiska utvecklingen i övrigt. Mycket tyder nu på att VEU om något år kommer att splittras mellan EU och NATO. Detta är en logisk fortsättning på det initiativ som Sverige och Finland tog inför EU:s regeringskonferens i Amsterdam 1997 syftande till att ge EU kapacitet för militär krishantering. Våra europeiska partners är nu engagerade i en seriös diskussion om hur den europeiska försvarskapaciteten skall kunna stärkas. Ett grundtema är att det visserligen är nödvändigt att behålla den transatlantiska länken men samtidigt orimligt att européerna skall vara helt beroende av USA. Orsaken till detta beroende är att européerna betalar för lite och är för splittrade. Den drastiska svenska nedrustningen bidrar naturligtvis inte, trots vår uttalade målsättning, till att stärka förmågan. Tvärtom. I stället för att som de sju överstarna ägna sig åt försvarsgrensstrid borde nu alla goda krafter samlas för att arbeta för ett modernt försvar med de insatsberedda, välutbildade och väl utrustade allsidiga styrkor som Europa behöver.

Lars Wedin är kommendör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien