Ledare:
"Vad jag har skrivit det har jag skrivit"
Rapporten heter i själva verket Europas säkerhet - Sveriges försvar. Också den rubriken har täckning i innehållet. Beredningen håller fast vid sin tidigare uttalade slutsats eller övertygelse att Sveriges säkerhet inte beror på dess förmåga att i alla tänkbara lägen försvara sitt eget territorium utan på att dess utrikespolitiska miljö, Europa, är säker. Målet bör nu vara att stärka Sveriges förmåga att bidra till "europeisk krishantering" (det nya "innebegreppet") . Det skall ske genom att vår förmåga till samverkan med EU-länderna i krishantering förbättras. Denna utvecklas i samverkan med andra nordiska länder. Det innebär ett nära samarbete med NATO. Detta anses i ökad omfattning vara förenligt med alliansfriheten, så länge som det gäller säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering. Men formellt medlemskap avvisas alltjämt. Utanförskapet kan bidra till inre legitimitet och politisk acceptans åt det snabbt växande samarbetet med NATO.
Det nya målet får en viktig följd för försvarspolitiken. Prioritet bör ges åt sådana åtgärder "som har stort mervärde för vår internationella förmåga [till krishantering], medan sådana åtgärder kan få anstå som enbart har betydelse för att utveckla den nationella försvarsförmågan." Det kan därför bli nödvändigt att avstå från vissa åtgärder som syftar till att i ett "femårsperspektiv" kunna anpassa förmågan att möta ett mer omfattande väpnat angrepp". "Vissa åtgärder" liknar således i hög grad försvarets traditionella uppgift, det territoriella försvaret, eller invasionsförsvaret. Om invasionshotet säger Försvarsberedningen endast att en ockupation av Sverige inte ter sig möjlig, "förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga". (Här passar ett annat ord av den citerade landshövdingen: "Vad är det?")
Så enkelt befriar sig de ansvariga försvarspolitikerna åtminstone för en tid från den i grunden omöjliga förutsättningen för de senaste årens proklamerade nedrustning: Anpassningen. Dess ursprungliga innebörd har varit återtagning, att inom rimlig tid kunna anpassa försvaret till ett förändrat läge genom att återta förlorad styrka. När Försvarsberedningen återkommer till den slitna trollformeln om anpassningsförmågan används ordet i en ny mening. Det gäller speciellt för "svåra situationer som skulle kunna uppstå utan att vara väpnade angrepp från annan stat."
Man tror sig ana att Försvarsberedningen har blivit övertygad om anpassningens svårighet. Nu har den funnit en försvarspolitik, som gör det onödigt att ta sig an den svåra uppgiften, i varje fall under de närmaste åren. Den som vinner tid sägs vinna allt - kanske. Eller förlorar allt. Uppskovsformeln måste oundvikligen medföra, att den hart när omöjliga anpassningen blir ännu svårare lösa, om (då) den inställer sig. Ett allt svagare försvar får rulla en snabbt växande snöboll framför sig.
Finns det då inte något positivt att säga om Försvarsberedningens program för försvarets framtid? Vilken "försvarsvän" kan t ex motsäga att Sverige måste ha "en sådan beredskap som gör det möjligt att möta väpnade hot som utvecklas ur nuvarande omvärldsläge." Det är utmärkt, men vad kommer efter dagsläget? Borta är den framsynta medvetenheten om hot, som endast kan skönjas eller fruktas.
Försvarets avklädning fortsätter. Konsekvenserna kan skönjas trots att regeringsförslagen dröjer. De ansvariga försvarspolitikerna kan kanske inhösta kortsiktiga fördelar. De vet att om något pris måste betalas, så drabbar det en senare generation.
All politik har sina givna regler, också försvarspolitiken. Politikerna bestämmer, de verkställande organen måste "gilla läget". Det är demokratins grundregel. Men demokratin betyder också att politiken byggs upp genom opinionsbildning och debatt. Om väljarna kan övertygas om att politikerna fattat farliga beslut på felaktiga grunder, sätts and-ra i deras ställe.
Fria kritiker och debattörer behöver dess bättre inte gilla läget. Vårt Försvar kommer inte heller att göra det, så länge som den blinda förstörelsen av försvaret fortsätter.