NATO:s generalsekreterare har en nyckelroll i den europeiska säkerhetspolitiken. Den förres, Javier Solanas, ämbetstid omspände sådana milstolpar som IFOR-styrkan i Bosnien, NATO:s utvidgning och Charters med Ryssland och Ukraina samt operationerna mot Jugoslavien. Han utnämndes denna höst till den nya posten som EU:s säkerhetspolitiske talesman. Efterträdaren, den brittiske försvarsministern George Robertson får överta flera ansvarsfulla värv bl a att utveckla NATO:s krishanteringsmaskineri. Problemen härvidlag analyseras i Lars Wedins artikel på sid 22. George Robertson - som i augusti blev the Rt. Hon. the Lord Robertson of Port Ellen - porträtteras här av en partivän och f d kollega.
När George Robertson invaldes i Parlamentet gladde sig hans kolleger åt hans ankomst, eftersom han betraktades som en av de mest begåvande ledamöterna från Skottland, och hade haft ett stort inflytande inom den skotska fackföreningsrörelsen.
Robertson föddes 1946 i Port Ellen på Isle of Islay och gick i skola i Dunoon Grammar School. Han tog en MA i ekonomi vid universitetet i Dundee 1968. Han var anställd vid "General Municipal and Boiler Worker´s Union" 1968-1978, och ansvarade för den skotska whisky-industrin.
Strax efter det att han invalts i Parlamentet anslöt han sig till labourpartiets parlamentsgrupps försvarskommitté, och som ordförande hälsade jag honom entusiastiskt välkommen, eftersom försvar då var ett omtvistat ämne inom labourpartiet - speciellt gällde detta kärnvapnens roll. Trots att George Robertson tidigare varit anhängare av kampanjen för kärnvapennedrustning, ändrades hans inställning gradvis, allteftersom han lärde sig mer om försvarsfrågor.

Växande auktoritet
Han blev statssekreterare hos socialministern 1979. Sedan Margaret Thatcher valts till premiärminister 1979 blev han oppositionens talesman, först i skotska frågor, och därefter i försvars- och utrikespolitiska frågor 1982-1993. Under denna period blev han en aktiv tillskyndare av den brittiska Atlantkommittén. I opposition var han den främste talesmannen i europeiska frågor. Han talade med växande säkerhet och auktoritet, och utanför Underhuset blev han vice ordförande i British Council, en post som han innehade i nästan tio år och som vidgade hans erfarenheter av kulturdiplomati över hela världen.
Han var också vice ordförande i Brittisk-Ryska Centret, och härigenom kunde han följa händelserna i Sovjetunionen, och efter händelserna 1989 blev han medlem i rådgivargruppen för "Know-How"-fonderna, som hjälpte till med rådgivning om investeringar i Östeuropa och det forna Sovjetunionen. Under denna period satt han också i styrelsen för "Royal Institute of International Affairs (Chatham House)". Han tillhör styrelsen för Ditchley Foundation, ett internationellt konferenscenter som sysslar med internationella frågor, främst anglo-amerikanska relationer. Detta hindrade honom inte att vara aktiv som vice ordförande i Brittisk-Tyska Föreningen och som styrelseledamot i brittiska Atlantkommittén. Under dessa år mötte jag George Robertson vid ett antal konferenser, särskilt den brittisk-tyska Königswinter-konferensen, och kunde själv se hur han mognade som lovande ung parlamentsledamot.
Hans bidrag inom detta område fick ett erkännande då han tilldelades den tyska Förtjänstorden av den tyske förbundspresidenten 1991, och han valdes senare till årets parlamentsledamot 1993 för sina insatser för ratificeringen av Maastricht-avtalet.
När Tony Blair utnämnde honom till försvarsminister 1997, fick han i uppdrag att genomföra en strategisk försvarsöversyn. Han klargjorde från början, att arbetet skulle bygga på fundamentala utrikespolitiska antaganden. När översynen lades fram i Underhuset mottogs den positivt av alla med insikt i dessa frågor. Översynen är i grunden ett sätt att ge flexibilitet och rörlighet åt försvarsmakten i avvaktan på NATO:s nya strategiska grundsyn, som stadfästes i Washington den 24 april 1999.

Rätt balans
George Robertson är därför väl kvalificerad att efterträda Solana som NATO:s generalsekreterare. Hans första stora uppgift blir att utvärdera lärdomarna för NATO från Kosovo, och den påverkan de har på framtida fredsbevarande och fredsskapande insatser och på relationerna mellan USA och EU, i synnerhet som han blir ansvarig för att utveckla den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken på ett sådant sätt att den förstås i Washington och inte väcker misstankar att detta är ett försök att försvaga den amerikanska kopplingen. Eftersom han är europeist och atlantist kommer han att träffa rätt balans.
Hans relationer med Javier Solana är goda och jag är säker på, att de tillsammans kommer att kunna utarbeta en strategi som håller samman parterna på ömse sidor av Atlanten.
I ett föredrag som han nyligen gav om Kosovokrisen har George Robertson redan visat sina politiska insikter. Han konstaterade, att betydelsen av public opinion inte kan överskattas. Politiker inom pakten spelade en nyckelroll i att upprätthålla allmänt stöd för Kosovo-operationen. Deras uppgift var att tydligt formulera NATO:s hållning och samtidigt bemöta de medvetet oriktiga och vilseledande uttalandena från Belgrad. Brittiska försvarsdepartementets och NATO:s dagliga presskonferenser var utformade för att informera allmänheten och så långt möjligt belysa vad som pågick inne i Kosovo. När misstag begicks var det nödvändigt att medge dem så snart som möjligt inför media. Att bemöta den aggressiva och hänsynslösa informationskampanj som Belgrad bedrev, hade varit en betydande utmaning. Under hela operationen var NATO:s agerande föremål för en intensiv mediabevakning i realtid. Det framstod klart, att i demokratiska länder med en fri press, denna snabba utveckling är typisk för moderna konflikter, och troligen kommer att ställa ännu högre krav i framtiden. Storbritannien spelade en ledan roll i informationsförmedlingen och i att stödja paktens agerande gentemot media.

Stöd av partners
Kosovokonflikten framhävde också i vilken hög grad de olika sätten att möta en internationell kris griper in i varandra. De diplomatiska och politiska initiativ, som världssamfundet drev parallellt med NATO:s militära operationer och slutliga framgång, var resultatet av synergieffekter mellan alla dessa sätt att nalkas problemet. NATO:s framgång understöddes av dess diplomatiska ansträngningar i regionen, där regelbundna besök av Javier Solana och general Clark, liksom av andra ledande personer inom pakten - inkluderande den brittiske premiärministern - hjälpte till att skapa stöd från NATO:s partners i regionen, där allmänheten ofta var mycket kritisk mot Alliansens agerande. I synnerhet stödet från Albanien och Makedonien, i kombination med tillståndet för NATO att utnyttja luftrummet i Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien, var ovärderliga från en militär synpunkt och demonstrerade klart för Milosevic hur isolerad han var. Den vikt NATO fäster vid att skapa och förstärka säkerhetsrelationer med länderna i sydöstra Europa, vilkas betydelse visats av Kosovokrisen, förs fram i Sydösteuropainitiativet, inom ramen för Stabilitets-pakten.

George Robertson konstaterar, att Kosovokonflikten visade sig vara ett svårt prov för Storbritanniens och NATO:s krishanteringsmaskineri. "I Storbritannien bidrog många departement och myndigheter till den totala insatsen. På det hela taget fungerade vårt system bra. Vi är dock inte självbelåtna utan kommer att studera hur varje berörd del av försvarsmakten och krishanteringsmaskineriet fungerade".

Alan Lee Williams, OBE, är direktör för Storbritanniens Atlantkommitté