Bilder
Daniel Brolén:
Vilken väg går Ukraina 10 år efter murens fall?

Euforin efter murens fall har i många länder i öst följts av besvikelse över utebliven välståndsökning och missnöje över ökade sociala klyftor. Den gamla nomenklaturan har i stor utsträckning lyckats behålla makten och berikat sig själv i stället för att reformera ekonomin. Under senare år har det funnits anledning att med ökad oro se på Ukraina, där risken för en socialistisk reaktion ökade - med oöverskådliga säkerhetspolitiska konsekvenser. Utgången av presidentvalet blev inte den katastrofen. Författaren till denna artikel ser dock ingen lätt väg till marknadsekonomi och demokrati.
Det ukrainska presidentvalet i oktober/november 1999 överskuggades i västliga medier av tioårsfirandet runt om i Central- och Östeuropa av kommunismens sammanbrott och av kriget i Tjetjenien. I presidentvalet stod väljarna inför två reella alternativ, antingen en fortsatt reformpolitik under den sittande presidenten Leonid Kutjmas ledning eller ett återinförande av det sovjetiska samhällssystemet.
Kutjmas valseger möttes med resignation i landet men ger Ukraina viss politisk stabilitet. Frågan är dock om det räcker. Folket lever under svåra sociala och ekonomiska förhållanden, och landet har betydande finansiella problem. Valutgången bör ses som stöd åt den inslagna reformvägen mot marknadsekonomi och ett närmande till väst, men Kutjma beskrivs ofta som en halvhjärtad demokrat och reformvän.
Ukraina står inför stora utmaningar och påfrestningar där flera faktorer ligger utanför landets egen påverkan och som snabbt kan ändra den inslagna kursen. Maktkampen i Moskva, kriget i Tjetjenien och den ryska statens finansiella svårigheter påverkar Ukraina direkt. Detta leder till stor oförutsägbarhet om den framtida utvecklingen.

Presidentvalet
Den regerande presidenten Leonid Kutjma vann den 14 november den andra valomgången mot kommunistpartiets ledare Petro Simonenko med 56 % av rösterna mot 38% för Simonenko. Valdeltagandet var 74%.
Simonenko beskyllde Kutjma för valfusk och menade att "Kutjmas klaner och ett korrupt maktsystem" vunnit valet åt honom. Flera internationella oberoende valövervakare rapporterade oegentligheter, men har inte funnit några bevis för att fusk förekommit systematiskt i någon större omfattning.
Kutjma vill att Ukraina blir medlem av EU och anser att nära kontakter med NATO är av största vikt. Inför valet utlovade Kutjma accelererande politiska och ekonomiska reformer om han skulle kvarstå vid makten.
Simonenko säger sig vilja återgå till ett sovjetiskt statsskick där bl a den verkställande och lagstiftande makten kontrolleras av det kommunistiska partiet. Simonenko gör ingen hemlighet av sin beundran för den vitryska presidenten Aljaksandr Lukasjenka eller hans nära samarbete med det ryska kommunistpartiets ledare Gennadij Ziuganov.
Kutjmas tal om reformer och en positiv utveckling har mötts med skepsis, men rädslan för en återgång till det gamla kommunistsystemet var större. Parallellen med det ryska presidentvalet 1996 är uppenbar då folket föredrog den impopuläre Boris Jeltsin framför kommunistledaren Gennadij Ziuganov. Kutjma har skickligt använt sig av kommunistskräcken under valkampanjen. De statliga tv-kanalerna kontrolleras av Kutjma, och journalistiken var överlag ensidigt till hans fördel.
Att Simonenko fick närmare 40% av rösterna visar att ca 10 miljoner ukrainare aktivt förespråkar en återgång till ett kommunistiskt samhällssystem och underkänner Kutjmas i stora delar försiktiga reformlinje och närmande till väst.

Valet och utrikespolitiken
Efter NATO:s bombningar i Kosovo och Jugoslavien har attityden till väst ändrats hos många ukrainare till det sämre, vilket återspeglades i valkampanjen. Flera vänsterkandidater, däribland Simonenko, förordade full politisk och ekonomisk union med Ryssland och Vitryssland. Socialistpartiets ledare förordade att alla band med internationella långivare skulle avbrytas. Framför allt var det vänsterpartierna som försökte driva utrikespolitiska frågor, medan reformpartierna betonade vikten av att finna en balans mellan öst och väst.
Redan i den första valomgången den 31 oktober var det en klar skillnad i valmönster mellan landets västra och östra delar. I väster fick Kutjma och andra reformsinnade kandidater drygt 70% av rösterna, medan vänsterkandidaterna fick motsvarande stöd i landets östra delar.
I landets västra del är den ukrainska nationalismen mycket stark. Området blev en del av dåvarande Sovjetunionen först efter andra världskrigets slut. Landets centrala och östra delar integrerades i Ryssland redan på 1600-talet. I de västra och delar av de centrala delarena av landet talar man ukrainska, medan ryska är det dominerande språket i öster. 22% av Ukrainas 52 miljoner invånare är etniska ryssar.
Dominerande valfrågor i västra Ukraina var landets frihet och oberoende medan de dominerande frågorna i östra Ukraina var fattigdom, korruption, industrins sammanbrott och outbetalade löner. Kutjma hade även ett mycket starkt stöd i den yngre väljarkåren. Sedan 1991 har vardagslivet för majoriteten av befolkningen försämrats drastiskt, och ett stort antal välutbildade har lämnat landet.

Utrikespolitiken
Ukraina har sedan självständigheten präglats av politisk instabilitet och social oro. Trots den finansiella och politiska svagheten är landet en central aktör i regionen, men utgör dessvärre inte en stabiliserande faktor.
Det råder stor oenighet kring landets utrikespolitik. Geografiskt och politiskt är det en tydlig uppdelning i orientering väster- respektive österut. Vänstern vill se ett tydligare samarbete med Ryssland.
Ukrainas långsiktiga mål är att bli fullständig medlem av EU. EU-medlemskap ses som en del av Ukrainas "återkomst" till Europa, och skulle stärka den regionala stabiliteten, demokratin och välfärden. Ukraina strävan efter EU-medlemskap kan vara uppriktig, men sannolikheten för att bli medlem under överskådlig framtid är obefintlig.
NATO ses som en garant för en säkerhetsstruktur och ett ankare för stabilitet. Utvidgningen anses som en expansion av demokrati och garanterad stabilitet i Europa och binder USA till Europa och därmed även till Ukraina. Man vill finna en balans i relationen med Ryssland.
Man eftersträvar nära och goda relationer med grannstaterna varav flertalet är instabila. Ukraina ser positivt på Polen och Ungerns inträde i NATO och i framtiden även i EU. Detta skulle innebära att landets västgräns stabiliseras. Polen och Ungern fungerar som finansiella och politiska portar västerut.
Samtidigt finns en rädsla för att en NATO- och EU-utvidgning kan skapa nya skiljelinjer i Europa och att Ukraina kan bli en säkerhetspolitisk gråzon eller buffertzon mellan Väst och ett instabilt Ryssland och dras än tydligare in i en rysk intressesfär.
Sedan självständigheten har relationen med Ryssland bitvis varit mycket ansträngd, bl a vad gäller den ryska minoriteten och uppgörelsen om Svartahavsflottan. Ukraina försöker idag minska beroendet av Ryssland, men det går långsamt. 40 % av exporten går till Ryssland och den ryska ekonomiska krisen 1998 drabbade Ukraina mycket hårt.

Vad väntar Ukraina?
Framväxten av ett självständigt Ukraina innebär en dramatisk utveckling vad gäller den nya politiska geografin i Europa. Landet är splittrat politiskt, regionalt och etniskt och är samtidigt intimt sammankopplat med utvecklingen i Ryssland. Endast en snar definitiv förbättring av landets ekonomi kan minska meningsskillnaderna mellan dessa två delar. Landet riskerar nästa år att gå bankrutt om man tvingas betala 3 miljarder dollar i räntor på sina utlandslån. Oförutsägbarheten i både Ryssland och i Ukraina är ett av de främsta orosmomenten i Europa, där Ukraina olyckligtvis utgör en bräckligt faktor i en instabil region.
Man kan andas en viss optimism genom att Kutjma vill accelerera landets reformarbete och västsamarbete, men relationen med Ryssland är avgörande för Ukraina. Det finns en risk att utfallet av maktkampen i Moskva, där kriget i Tjetjenien utgör ett vägskäl i rysk politik, kan komma att få återverkningar i Ukraina och ändra den inslagna reformvägen. Osäkerheten kommer att kvarstå inom överskådlig framtid.

Daniel Brolén är forskningshandläggare vid Södertörns högskola