Sveriges regering ställer sig positiv till att delta i internationella insatser för krishantering och har till och med - tillsammans med Finland - valt att spela en pionjärroll för att ge europeiska stater en samlad militär krishanteringsförmåga. Men EU kommer i stor utsträckning att vara beroende av NATO:s resurser. Samtidigt tar Sverige envist avstånd från att omfattas av NATO:s säkerhetsgarantier. Författaren ifrågasätter att det är möjligt - och klokt - att hålla sig med denna brandvägg mellan fredsinsatser och svenskt existensförsvar.

Sverige har valt försvarsmodell. Till synes har det skett för gott. Att återgå till ett värn här hemma av vårt territorium och vår demokratiska livsstil lär knappast vara möjligt efter den ominriktning - nedrustning - som på allvar har inletts. Nu är det internationella insatser och krishantering som gäller som rättesnöret för vårt lands militära ansträngningar, helst i EU:s regi.

Papperstiger
Saken uttrycktes ovanligt naket för en tid sedan av centerledare Lennart Daléus på DN Debatt: "Åtgärder som endast har betydelse för att utveckla den nationella försvarsförmågan måste nedprioriteras till förmån för åtgärder med stort mervärde för vår internationella förmåga". Måste? Varken politikerna bakom det senaste försvarsbeslutet eller folket i Högkvarteret/Försvarsdepartementet brukar annars riktigt erkänna att vad som framöver åstadkoms militärt ej tjänar den i traditionell mening nationella försvarsförmågan, om ett tills vidare i och för sig osannolikt hot skulle växa fram. Organisationen för en anpassning uppåt - en synnerligen blygsam upprustning vid ökad fara - enligt den så kallade elasticitetsprincipen verkar mest vara en papperstiger.
Vi får vänta och se vad som kan sättas i det skrotade folkförsvarets ställe bland annat i form av så kallat DBA (Dominant Battlespace Awareness):
luftballonger med enorm radarräckvidd (aerostater), obemannade spaningsfarkoster (UAV) och sensorer på marken eller under vattnet; allt i hoppet om ett informationsöverläge gentemot en trots allt möjlig angripare. På kortare sikt är budskapet framför allt det i och för sig inte orimliga att resurser för internationella insatser också ska kunna nyttjas till rikets eget försvar. Det låter likafullt, kanske oavsiktligt, som en andrahandsuppgift.

Ingen garanti!
Den huvudsakliga svenska försvarsinsatsen förutsätts således ske i form av deltagande i multinationella fredsaktioner. Det är detta som våra militärer sätts att öva på och lära sig.
Satsning på förmåga till interoperabilitet ska göra våra officerare och soldater skickade att samarbeta med andra länders försvarsmakter för säkerställa människors fred och frihet. Logiskt kunde detta tyckas medföra att Sverige också självt skulle kunna tryggas mot angrepp genom ett allt bättre utvecklat militärt samarbete med demokratiskt likasinnade partner. Detta får dock icke sägas. Regeringen, socialdemokraterna, vidhåller att det inte är tal om att andra länder skulle medverka till - med ett fulare ord "garantera" - att vi får hjälp till vårt eget försvar.
Med andra ord: samarbete internationellt, ensamgående nationellt. Mellan fredsinsatser och svenskt existensförsvar får inte synas minsta samband. I sin retorik håller sig statsmakterna med en säkerhetspolitikens brandvägg.

Den goda viljan
Ingen ska betvivla den goda svenska viljan att bidra till en tryggare värld för alla. Ambitionen har vi visat under årtiondens fredsbevarande insatser, i Bosnien och - sent omsider - i Kosovo. Att vi därtill inte själva lämnar ett militärt vakuum i Östersjöregionen torde vara ett nog så viktigt bidrag till säkerheten i Europa. Till det senaste hör att vi ska börja bedriva militära samövningar med en granne som NATO-landet Norge. I realiteten måste svenska beslutsfattare innerst inne också ha blivit alltmer osäkra om möjligheten att totalt hålla isär den egna militärens olika roller, internationellt och nationellt.
Hänsyn till Ryssland bromsar ett öppet tillkännagett omtänkande. Ett skäl för Sverige - och Finland - att med ambassadör Krister Wahlbäcks formulering låta "NATO-optionen vila" är önskan att inte riskera att balterna utsätts för ökad rysk press. Därutöver ligger problemet i att socialdemokraterna, för närvarande extra störda av vänsterpartiets folkstöd, inte kan förmå sig till att utmana den inhemska opinionen för alliansfrihet.

Självvalt problem
Är det då frågan om en nästan desperat balansgång av Sverige för att varken dras in i konflikter eller ställas utanför deras hantering? Eller är de för säkerhetspolitiken ansvariga tvärtom macchiavelliskt listiga i att militärt stärka EU och Sveriges roll i EU samtidigt som de lugnar de oroade med att ingenting behöver ändras vad gäller det egna landets försvar - allt fram till den dag då ett NATO-inträde ter sig självklart och ofrånkomligt?
Som för att spetsa till ett självvalt problem har vår regering - tillsammans med Finlands - valt att spela en pionjärroll för att ge europeiska stater en samlad militär krishanteringsförmåga. Då handlade det om försvarsorganisationen WEU, Västeuropeiska unionen, sedan tog britter (Tony Blair personligen) och fransmän över initiativet med sikte på EU. För Sveriges del är hur som helst den offentliga tillfredsställelsen stor över att EU på sitt toppmöte i Köln sommaren 1999 verkligen tog beslutet att överta ett antal funktioner från det till sotdöden dömda WEU.
Samtidigt som ett antal franska intellektuella ifrågasätter EU:s grundbult, det goda samarbetet med Tyskland, och varnar för maktanspråk i Berlin håller den europeiska unionen på att för första gången skaffa sig en militär handlingsmöjlighet. Bilden ges av ett uppbrott från dagens oförmåga; den som i Kosovofallet fått ansedda amerikanska forskare att kalla EU för en säkerhetspolitikens "dvärg". Avsikten är inte att avlägsna eller urholka NATO:s fortsatta ansvar för medlemsländers kollektiva försvar. Vad man ska ägna sig åt är de så kallade Petersbergsuppgifterna: humanitära och fredsbevarande insatser och fredsskapande åtgärder. Med ett potentiellt batteri av politiska, ekonomiska, sociala och militära grepp står unionen i princip ovanligt väl lämpad för breda fredsinsatser.
Uppenbart är ändå att somliga inom EU har ett vidare syfte. Integrationen ska gå vidare: först valutaunionen EMU, sedan försvarssarbete med sikt på ett gemensamt militärt EU-försvar. Detta är i praktiken inte mycket mer än fantasier, brukar det sägas. Efter Kölnbeslutet har ändå märkts en aning svensk oro för att den nya EU-förmågan skulle misstolkas som eller suggerera fram en bild av EU i rollen av militärmakt i vardande. Man får enligt svensk alliansfri uppfattning vara lite försiktig med termer som "militärkommitté" i arbetet på att klä unionens nya ambitioner i organisatoriska termer och skapa ett organ för ledning av gemensamma väpnade insatser.

Vad klarar EU?
Problemet - det vill säga vad som är ett problem för statsmakterna - är dock mer ett annat. Vad är det egentligen som EU ska kunna klara själv och som Sverige så gärna vill medverka i, med framför allt markförband, minröjare och transportkapacitet (på längre sikt ska även flyg- och marinresurser kunna ställas i fredsarbetets tjänst)?
Till att börja med talar vi oftast väl vidlyftigt om behovet av en ny europeisk krishanteringsförmåga. Var skulle den kunna sättas på prov? Det tänkbara oroshärdarna i vår närhet blir inte fler av att sällan nämnas vid namn. Frågan är om det på medellång sikt finns några andra kritiska regioner än Balkan, Nordafrika och Baltikum/Ryssland.
I teorin handlar det om vad EU ska kunna ta ansvaret för om USA inte vill medverka med trupp, inte tycker att det är nödvändigt eller lämpligt.
EU lär näppeligen försöka att ensamt ge sig på något så stort som nya Bosnien- eller Kosovooperationer. Kan det då bli tal om annat än mycket små, högst marginella insatser på ren unionsbasis, aktioner av en storleksordning som knappast motiverar en så stark svensk prioritering av internationell förmåga och interoperabilitet - dagens lösen.
Då svaras det att EU visst kan genomföra större aktioner. Det ska ske genom att man av NATO lånar transportflyg, satellitspaningsresurser, obemannade underrättelsefarkoster, högtekniska system och stridsledning, USA har ju ett växande försprång på militära nyckelområden enligt konceptet RMA (Revolution in Military Affairs).
Menar regeringen och UD att detta skulle vidmakthålla en "ren", obesmittad EU-karaktär på operationerna? Hur har de tänkt? Att amerikanerna skulle låna ut avancerade system utan egna specialisters medverkan låter minst sagt osäkert. Och ska amerikanska soldater delta, låt vara i en stödjande roll, lär Vita huset och Pentagon vilja ha ett ord med i laget, om de överhuvudtaget låter sin personal ta order av andra än USA-generaler. Alternativen riskerar i så fall att vara antingen blygsamma EU-insatser utan väpnad kraft eller i praktiken starkt USA- och NATO-influerade aktioner.
I Stockholm har man uppenbart tänkt sig att medverka längs hela skalan, även i viktiga, kanske ödesbetonade europeiska fredsinsatser. Vad det i praktiken rör sig om, i form av medverkan i EU:s organisationsansatser och blivande stabsförberedelser, torde då bäst uttryckas så här: närmare NATO kan Sverige inte gärna komma utan att vara medlem!

I vårt nationella intresse
Frågan är central. Vad ligger egentligen i Sveriges nationella intresse, för att begagna en alltför sällan använd term som säger vad det faktiskt borde röra sig om? När Sverige nu, via EU-beroendet av NATO:s befintliga militära tillgångar, dras allt närmare den atlantiska försvars-pakten och framför allt USA blir bedyrandet av en rent nationell försvarspolitik dessvärre inget skydd för den egna staten mot tänkbara faror. Intala människor något annat, och man riskerar att lura dem.
Att det alliansfria Sverige höll sig med en krigets reservstrategi - samverkan med NATO - åtminstone fram till 1969 är känt, men bland många bortträngt, från Neutralitetspolitikkommissionens rön. Vad säger dock att samma gamla återförsäkring gäller i dag, när NATO koncentrerar sig på Balkan med säkerhetsgarantier till flera ickemedlemmar där?
Med sin nya internationella satsning kan Sverige också få det svårare att dra sig undan konflikter. Om vårt land likafullt insisterar på att sköta sitt eget försvar självt riskerar det att ensamt behöva möta inte bara väpnade överfall, utlösta av insatser inom EU- och den euroatlantiska samarbetskretsen, utan även av antivästliga terrordåd.
Med ett framhärdande i ensamgåendet kan Sverige nödgas att ta ett ansvar för andra utan att åtnjuta deras hjälp om det gäller oss. Det är svårt att tro att någon egentligen ser värdet för Sverige att i den nya EU-konfigurationen stanna på halva vägen. Förhoppningsvis är det bara inte färdigtänkt i kanslihuset om innebörden av Sveriges internationella försvarssatsning. När gränser raseras och bredbandstiden nalkas låter i varje fall en brandvägg för Sveriges folk inte som en riktigt god lösning.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör