Den svenska Atlantkommittén och Sveriges Försvarsindustriförening anordnade 19 maj ett symposium kring temat Försvarsindustrin i Sverige och den transatlantiska länken: Amerikansk och europeisk försvarsindustri - samverkan eller konkurrens. I det följande lämnas ett referat av de viktigaste synpunkterna vid symposiet, som avslutas med en kritisk, säkerhetspolitisk kommentar.

Bakgrund
I mer än ett halvt sekel fick vi lära oss den stora betydelsen av att kunna förse försvarsmakten med svenska vapen. När vi stod otillräckligt rustade vid andra världskrigets utbrott, upptäckte vi svårigheterna, ibland omöjligheten, av att få de vapen man behövde utifrån. Lösningen måste bli en egen kompetent och tillräcklig svensk försvarsindustri. Endast då fick vi en garanti för att förfoga över det rätta vapnen vid rätt tidpunkt. .Den skulle också möjliggöra en "svensk profil", anpassad efter försvarsstrid på svensk mark. Den skulle också bidra till den svenska försvarsviljans och under det kalla kriget till neutralitetspolitikens trovärdighet. Dessa principer för försvarsindustrin ledde så småningom till en respektingivande industri som kunde tillverkaförstklassiga stridsflygplan, stridsvagnar, övervattens- och undervattensbåtar, och mycket annat.
Den tekniska utvecklingen har efter hand underminerat de traditionella ambitionerna. Utvecklingskostnaderna för dagens mest kvalificerade vapensystem är prohibitiva för små stater, särskilt om de haft en vikande ekonomi. Det behövs långa produktionsserier för att bära upp dessa kostnader. Den successiva svenska militära försvagningen har under de senaste trettio åren inneburit en minskning av materielförsörjningen och därmed allt kortare serier för industrin. En effektiv kompensation för den vikande hemmamarknaden genom export har alltid försvårats av de starka moraliska restriktionerna i opinion och exportlagstiftning. Dessa har ökat ansträngningarna att finna "anständiga" köpare och, ibland kanske att tumma något på de moraliska restriktionerna.. Till dels har de stora industrierna kommit runt exportproblemen genom att utvecklas till multinationella och uppträda som inhemska producenter i flera länder.

Referat
Symposiet inleddes av Svenska Atlantkommitténs ordförande (denna tidnings redaktör, överste Bo Hugemark), som erinrade om kommitténs uppgift att sprida kunskap om betydelsen av en levande säkerhetsgemenskap mellan Nordamerika och Europa. En aktuell aspekt av detta var det försvarsindustriella samarbetet. Det inledande föredraget hölls av försvarsminister Björn von Sydow (s), det avslutande av försvarsutskottets ordförande Henrik Landerholm (m). Dessemellan gjordes längre inlägg av generalmajor Sven-Olof Hökborg, med antecedentia i krigsmaterielverket och som försvarsattaché i Washington, samt av två industriföreträdare, Thomas Tjäder från Samhällskontakt Celsius AB och Svante Bergh från Ericsson Microwave Systems AB. I det följande behandlas de båda politikernas inlägg.
Björn von Sydows huvudbudskap handlade om det svenska försvarsindustriella samarbetet inom en europeisk sexnationsgrupp med Frankrike, Italien, Spanien. Storbritannien och Tyskland. Sveriges syfte med sin medverkan är ytterst att få erforderlig materiel till lägre kostnad och att vinna garantier för att kunna nyanskaffa och underhålla materiel också i ett hotfullt läge. En gemensam europeisk målsättning i samarbetet var att bevara och utveckla en kompetens som var god nog för att komma i ett "seriöst förhandlingsläge" med amerikanarna försvarsindustriella frågor. Han framhöll att verklighetsbilden var densamma både bland NATO-länder och alliansfria. Von Sydow underströk också vikten av att utveckla samarbetet med Förenta Staterna "för att främja det amerikanska engagemanget i förhållanden av betydelse för Sverige och övriga Europas säkerhet, bl a norra Europa och Balkan. Att bibehålla den transatlantiska länken är och förblir en viktig svensk ambition." Försvarsministerns inlägg var strikt sakligt och utan partipolitiska gliringar. Implicit doldes den väl också i konstaterandet att försvarsmaterielsamarbetet skulle stå i överensstämmelse med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik. Då den svenska militära alliansfriheten uttryckligen nämndes, var det endast för att markera att den inte störde samarbetet med NATO-länder. Neutralitetsflaggan fick ligga hoprullad.
Någon tydlig motsättning till försvarsministern om principerna kan man inte finna i Henrik Landerholms inlägg. Landerholm betonade kraftigare banden till Amerika. Samtidigt som han stödde det europeiska samarbetet - också i sex-nationsgruppen - antydde han skepsis mot mångnationella samarbetsprojekt. Hans inlägg hade ändå en hög polemisk profil genom att ägna stort utrymme åt gångna tiders försumlighet och dubbelspåriga politik, inte bara inför ett eventuellt storkrig i Europa utan också på den fredstida försvarsindustriella sidan. Landerholm noterade som positivt att regeringen numera vidgat den formella handlingsfriheten i samarbetet med NATO genom att dra gränsen vid de ömsesidiga säkerhetsgarantierna i NATO-stadgans artikel 5.
Också Landerholm respekterade att den aktuella diskussionen inte gällde försvarsfrågan utan försvarsindustrin. När han vägde den europeiska integrationen mot den amerikanska länken formulerade han en kritik som säkert också hade en närbelägen adress: "Europas ovilja att ta ansvar för freden på vår kontinent och dessutom ovilja hos våra skattebetalare att finansiera insatserna ställer oss inte högt i kurs i den transatlantiska säkerhetsgemenskapen." Han varnade också för det sjunkande intresset för Europa i Amerika. .Amerika måste mötas med "nyfikenhet, intresse och öppna marknader", inte med den ännu förekommande rituella anti-amerikanismen. Hans svar på frågan om Europa eller Amerika var dock hela tiden ett både - och "det är min förhoppning att Sverige i framtiden uppvisar samma entusiasm för båda de nödvändiga spåren".

Kommentar
I dagens läge kan det vara rimligt att påstå att alliansfriheten varken ökar eller minskar de militära riskerna för Sverige. Men säkerhet handlar om något som under senare år alltför ofta glöms bort, nämligen morgondagens läge med nu okända men fullt tänkbara påfrestningar. Vilka tänkte på 1939 när försvaret senast låg på slaktbänken, 1925? När vi alltför sent tänkte om, ledde det till den syn på försvarsindustrin som sammanfattats inledningsvis Den medförde att försvarspolitiken kom i fas med säkerhetspolitiken. En alliansfri stat som vill bevara sin neutralitet måste vara sig själv nog!
Vad om man upptäcker att man inte längre kan vara sig själv nog? Vi har själva svarat. Under det svenska försvarets senaste "storhetstid" kombinerades neutralitetspolitik med en, överraskande länge, tämligen trovärdig självförsörjningsprincip i fråga om militär materiel.
Redan under neutralitetspolitikens deklamatoriska höjdpunkt förde dock Sverige bakom kulisserna en politik som i realiteten gjorde att säkerhetspolitik och försvarsindustripolitik kom i fas med varandra. I klartext. Både Sverige och NATO rustade sig mot samma fiende för samma krig. Om kriget kom, skulle de i realiteten snabbt bli bundsförvanter. Det blev mot den bakgrunden ett intresse för NATO att hjälpa Sverige att bli väl rustat, också när den svenska kompetensen inte länge kunde motsvara ambitionerna.
Nu inser vi över alla partigränser och deklarerar öppet att Sverige måste bedriva ett långt gående försvarsindustriellt samarbete. Hur löser man problemet att bringa industripolitiken och säkerhetspolitiken i harmoni, när teknik och ekonomi inte räcker till? Svaret måste naturligtvis bli: att ändra säkerhetspolitiken.. Genom partnerskapet för fred, som aktiv observatör i WEU och medlemskap i det europeiska försvarsindustrisamarbetet har Sverige gått ett långt stycke på vägen. Men varför inte ta de sista stegen, så att säkerhetspolitik och försvarsindustripolitik bringas i full balans och säker harmoni? Både WEU och NATO står öppna, nu och förhoppningsvis framgent.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap