Bör individer som begår eller beordrar brott mot nationer eller folkgrupper, tvingar in människor under förtryckande styrelseskick eller provocerar fram inbördeskrig bestraffas i former som liknar de nationella rättssystemens? Frågan ligger i luften några månader efter den militära operationen i Jugoslavien, liksom när frågan om att utlämna Chiles August Pinochet ännu debatteras.

I vol 78 nr 1 av Foreign Affairs diskuterar John R Bolton krigs- eller statsförbrytelsernas problem utifrån en ny bok av Aryeh Neier, War crimes: brutality, genocide, terror and the struggle for justice från 1998. På 1990-talet har märkbart fler anklagelser för detta slags brott utfärdats än kanske sedan Nürnberg-rättegångens dagar. Det kan endera tyda på att övergreppen har ökat - eller också på att observansen mot dem har skärpts, bl a till följd av mänskliga rättighetsgruppers opinionsbildning och andra aktiva påtryckningar.
En tendens anses finnas till att brottmålsprocesser tar över andra sätt att straffa internationella politiska förbrytare, likaså bör folkrätten enligt mångas åsikt ges företräde framför nationell rätt. Men dessa tendenser är som det visar sig långt ifrån oproblematiska, vare sig logiskt eller praktiskt.

Ingen global författning
Inför övergrepp som de nämnda kan ett krav på att stänga flyktvägarna liksom på att öppna formella brottmålsprocesser för de skyldiga te sig självklara. Det kan likaså förefalla outhärdligt att veta att folkrätten och andra överenskommelser ofta utgör en informell sedvana, inte avtal som ovillkorligt och med sanktioner binder folken och deras ledare vid vissa uppträdanden och procedurer, oavsett om alla stater har undertecknat en sådan överenskommelse eller ej.
Men saken är till sin själva natur formell, och formellt komplicerad. De föreställningar vi har om rättviseregler och institutioner hämtas samtidigt självfallet från den nationella nivån. Där kan kontroll i bästa fall utkrävas av de styrande, och straff i laga ordning får utmätas i det skydd som nationens lagar samt författningen ger. Mellan staterna saknas alla dessa förutsättningar. Ingen internationell "folkvilja" finns, ingen egentlig domstol kan ta sig an mål, och ingen global författning finnas att ytterst stödja förfarandet på. Ofta tillämpar förstås stater bara de regler som råkar gynna dem själva. Därför måste sedvanans och improvisationens metoder anlitas, påpekar Bolton. Varje fråga får skötas med just den kunskap och förhandlingsskicklighet som råkar kunna uppbådas.
Att normer och avtal ger en så osäker avhållande verkan på dem som stör freden betyder inte att sedvana eller ingångna avtal är helt verkningslösa. Att hänvisa till dem lägger en viss hämsko på dem som avser att begå brott, vilket inte minst kan vara opinionsmässigt betydelsefullt. Men sedvanan är inte lag, och den utövar inget tvång. Vi talar visserligen om "folkrätt", och utnyttjar den gnutta psykologiska magi (eller antydan om obetingad lydnad) som termen rymmer - men att hänvisa till "folksedvana" skulle te sig en aning patetiskt och ofta säkert ineffektivt.

Strikta regler eller chans att fly?
Forskaren Aryeh Neier ställer krav på vad han kallar "ett mål, en process, ett resultat". Han anser att den internationella rätten skall vara glasklar och entydig. Det "onda i sig" som folkens plågoandar orsakar skall bedömas strikt, och brottets art speglas i sanktionen. Metoder som att i viss utsträckning förhandla om anklagelser före en rättegång ( s k plea bargains), liksom att under vissa omständigheter kunna benåda eller nedsätta straffet skall i princip inte förekomma.
En svårighet som därvid förbises, är att brott mot nationell lag oftast är rena brott, det vill säga de saknar politisk eller ideologisk betydelse, medan de brott som berör folkrätten mycket ofta kan ha ideologiska, exempelvis revolutionära eller etnisk-historiska, förtecken. Ett sammanhängande problem är, efter hur lång tid som ett internationellt brott kan anses preskriberat, liksom hur de berörda parterna när konflikten väl är över skall kunna återgå till fredligt umgänge, allt frågor som förstås skarpt har belysts av Jugoslavien-händelserna.
De som är för strikta regler och procedurer kan förstås dra slutsatsen, att vetskapen om dessa medel hos brottslingar in spe bör verka avskräckande. Men sådana regler kan som Bolton betonar lika väl verka i motsatt riktning. Att ge krigsbrottslingar en chans att fly kan i sin tur påskynda återgången till frihet och rättsstyre, menar Bolton.
I spåren av vad som skett i vissa afrikanska stater, liksom i Irak och Kosovo kan en debatt med delvis hätska krav på fler globala rättsfora, och härtill knutna sanktions- och straffmöjligheter, väntas. Men när skall den globala rättvisan (som ännu mest är en tankekonstruktion) egentligen få överta den nationella lagens uppgifter? Svaret är inte givet. Kanske "aldrig". Bör t ex den amerikanska konstitutionen i princip kunna sättas ur spel, den dag ett flertal av världens stater beslutar sig för detta? Kongressen och det amerikanska folket kan väntas förmodligen lägga sina synpunkter på frågan.
Det kan i alla händelser ha sitt värde att börja fundera över, vilka de politiska och de militära följderna av sådana enorma rättsliga förändringar kan bli, om de ens är möjliga.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare