En grundtanke i den nya försvarspolitiken är att försvaret, om hotet återkommer, skall kunna "anpassas", med vanligt språkbruk upprusta. Den nådatid vi f n anses ha till förfogande sägs vara ett tiotal år. Anpassningsdoktrinen liknar den "elasticitetsprincip" som lanserades vid 1925 års nedrustning. Författaren tittar på hur det gick sedan - den gången.

1925 nedrustades det svenska försvaret kraftigt. Den säkerhetspolitiska situationen i närområdet var dåförtiden ungefär som dagens. Tilltron sattes till kollektiv säkerhet inom Nationernas Förbund. År 1927 antogs en allmän försvarsplan, som räknade med krigsfallen Sovjetunionen (två varianter A och B) respektive krig med en västmakt där Norge var neutralt (krigsfall C). Något krigsfall Tyskland ansågs inte behövas, eftersom detta land var militärt svagt.

Läget labilt - försiktighet av nöden
1930 tillsattes en försvarskommission med uppgift att föreslå ytterligare nedskärningar. Då denna 1935 framlade sitt betänkande, hade herr Hitler dykt upp på den politiska arenan. Kommissionen förordade därför upprustning. 1936 års försvarsbeslut innebar åtgärder för att kunna möta ett hot inom tio år. Upprustningsprogrammet skulle vara helt klart 1 januari 1947, även om viktiga förstärkningar skulle ske tidigare.
Åren 1937-39 utarbetades en ny försvarsplan, som räknade med krigsfallen Tyskland (I) respektive Sovjetunionen (II). Denna plan föredrogs 21 mars 1939 för regeringens inre cirkel, statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Rickard Sandler, finansminister Ernst Wigforss och försvarsminister Per-Edvin Sköld. Utrikesministern var för planens antagande och finansministern var emot. De övriga var tveksamma. Planen fastställdes inte. Enligt general Thörnell, som var föredragande, var skälet att "tidpunkten inte var lämplig på grund av de yttre labila förhållandena".

Makaber militärparad
Medan svenska regeringen väntade på lugnare tider, tog utvecklingen sin egen väg. Den 1 september 1939 utbröt storkrig i Europa. Den nya försvarsplanen var ännu inte fastställd, men det gick ju ändå att snegla på krigsfall I. Under den första krigsmånaden anordnades en närmast makaber militärparad på Valhallavägen i Stockholm. Det var 24 september 1939 som Göta livgarde för sista gången visade upp sig inför sin förestående nedläggning. Sveriges enda stridsvagnsbataljon upplöstes 1 oktober 1939! Visserligen skrotades inte stridsvagnar-na, utan sändes till Skövde respektive Strängnäs. Men det blev en allvarlig svacka i beredskapen eftersom stridsvagnstjänsten ånyo måste byggas upp från grunden på de nya verksamhetsställena.
Helt naiva var dock inte dåtidens svenska politiker. Riksdagen beviljade 1938 det dåförtiden stora beloppet 20 miljoner kronor i extra anslag till luftvärn. Dessa medel användes till angivet ändamål. Samma år beviljades även ett extra anslag om 70 miljoner kronor, av vilka 26,6 miljoner hann utnyttjas före krigsutbrottet. Ett andra extra anslag om 70 miljoner beviljades 1939 och härav utnyttjades 31,4 miljoner. Av de sammanlagda extra anslagen kunde 78 miljoner användas medan 82 miljoner ännu var outnyttjade hösten 1939. Försvaret och industrin hann helt enkelt inte med att använda dessa pengar. Av de extra förstärkningar av försvaret som 1938-39 beslutats av riksdagen hade vid krigsutbrottet alltså inte ens hälften hunnits med. Sett mot den krigsorganisation som skulle träda i kraft 1940 saknades ännu materiel för 190 miljoner kronor.

Snabb inringning
30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp mot Finland. Alltså krigsfall II - men hotet från Tyskland kvarstod. Krigsfall I och II var alltså inte två alternativ, utan i verkligheten I + II. När tyskarna 9 april 1940 angrep Danmark och Norge blev det ännu värre. I fallet Danmark gick det att snegla mot 1927 års krigsfall C, men i detta fall förutsattes ju att Norge var neutralt. Det fanns dock en gammal krigsplan Norge (N) från tidigt 1920-tal. Men på det hela taget måste det svenska försvarets situation 1940 betecknas som tämligen planlös.
Medan försvarsstaben brottades med matematiken I + II + C + N, beslöts efter hand en omfattande förstärkning av det svenska försvaret. För arméns vidkommande innebar detta i princip en fördubbling och även avsevärda kvalitativa förbättringar. Denna upprustning var organisatoriskt och personellt väsentligen klar sommaren 1941, men då saknades ännu en hel del viktig materiel såsom artilleripjäser och stridsvagnar m m.

Traumatiska eftergifter
Personalbehovet täcktes genom s k efterutbildning av sådana som tidigare inte fullgjort värnplikt. Till följd av den 1925 införda s k kategoriklyvningen fanns det 1939 omkring 200.000 outbildade värnpliktiga. De som 1927 jub-lat över att slippa militärtjänst blev nu vid 32 års ålder inkallade till rekryttjänst. Familjefäder fick lämna sina arbeten och inställa sig till provisoriska utbildningsläger. Familjerna hänvisades till att leva på minimala bidrag.
Svenska regeringen sökte hävda landets integritet. Detta lyckades i många fall, men Sverige måste foga sig i att tysk trupp fick transiteras genom landet. Sammanlagt reste under krigsåren ca 2 miljoner tyska soldater genom Sverige. Transiteringsfrågan är ännu ett nationellt trauma. Först i slutet av augusti 1943 kände Sverige sig starkt nog att säga upp transiteringsavtalet. Med tanke på eventuella tyska motåtgärder höjdes beredskapen varvid räknat per 31 juli 1943 inte färre än 366.923 man var inkallade till militärtjänst, vartill kom ett stort antal frivilliga kvinnor.

Lyckliga omständigheter
I statsbudgeten 1938-39 gick 19% till försvaret, 19% till utbildning och 26% till sociala ändamål. Under den följande perioden 1940-44 gick över hälften av statsbudgeten till försvaret. Rekordåret var 1940-41 då försvaret fick 63%, utbildningen 8% och socialen 12%. De flesta svenskar fick under krigsåren uppleva tredubbelt höjda skatter och sänkt personlig levnadsstandard.
Att Sverige ändå lyckades upprusta berodde på flera lyckliga omständigheter. Bofors hade redan en avevärd vapenproduktion igång, vilken var avsedd för export. Genom att beslagta utländsk krigsmateriel kunde en viss förstärkning ske snabbt, och därefter förlängdes serierna. Sålunda fick svenska armén kanoner som var avsedda för Argentina och haubitser typ Siam. Rörande fartygsmateriel var förhållandet det att Sverige hade en utvecklad varvsindustri. Eriksberg, Götaverken, Kockums och Örlogsvarvet i Karlskrona kunde bygga stora fartyg och för de mindre svarade ett mycket stort antal smärre varv och båtindustrier. De största fartygen som tillverkades under krigsåren var kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon. Dessa levererades hösten 1947 och var operationella med utbildade besättningar två år senare.

Felbedömd nådatid
I dagens läge är förutsättningarna för att vid behov upprusta försvaret klart sämre. Varvsindustrin har nästan helt försvunnit, och det finns inte en mängd exportmateriel i Bofors, som vid behov kan beslagtas. Befälskadern kommer att bli för liten för att medge en snabb expansion genom efterutbildning av värnpliktiga.
1936 trodde sig politikerna ha tio år på sig för att upprusta för att klara ett krigsfall. I verkligheten fick de bara tre år på sig för att möta två krigshot, som redan följande år blev samtidigt fyra! Först 1943 var svenska försvaret tillräckligt starkt för att den tyska transiteringen skulle kunna sägas upp. Det var alltså efter sju år räknat från 1936. Vi skall nog inte räkna med att en sådan upprustning skulle gå fortare i dagens läge.
De nu aktuella nedskärningarna inom svenska försvaret innebär sålunda en uppenbar risktagning. Om den säkerhetspolitiska situationen skulle förändras på ett sådant sätt, att det blir aktuellt att åter skaffa Sverige ett existensförsvar, förutsätts att det förflyter åtta händelselösa år mellan det ett hot upptäcks och att detta blir farligt. Men kan våra politiker verkligen veta vilka hot Sverige kommer att stå inför om åtta år? Klart är i vart fall att de inte gjorde detta ens ett halvår före krigsutbrottet 1939.
"Vår beredskap är god" försäkrade 1 september 1939 samme statsminister Per Albin Hansson, vilken så sen som 21 mars inte velat fastställa den nya försvarsplanen. Så lång var förvarningen den gången. Vår beredskap var den gången ingalunda god. Det svenska försvaret var väl förberett för att möta andra världskriget 1 september 1949, det vill säga lagom till tioårsminnet av krigsutbrottet. Borde vi inte lära oss något av detta?

Stellan Bojerud är lärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan